Längtans latituder av Shubhangi Swarup var resans indiska läsning och kanske var det inte den bästa boken att slattläsa på bussresor och i hotellrum. Helt enkelt för att det här är en roman som kräver att man låter sig svepas med, att man sjunker ner i miljöerna och språket och tar sig tid att reflektera över den annorlunda syn på världen och livet som man får en glimt av genom texten. För en praktisk sinnad och välorganiserad svensk (med visst kontrollbehov) aka mig så är det poetiska bildspråket, vindlande berättandet som sömlöst rör sig mellan myter och verklighet, den uppbrutna tidslinjen