Bjuder med anledning av Doris Lessings bortgång en repris från 2010:

”En bok om hur livet kunde ha varit – och hur det blev.” Så står det på baksidan av mitt exemplar av Alfred och Emily av Doris Lessing. Alfred och Emily är namnen på hennes föräldrar som i skuggan av det första världskriget möts och blir förälskade. De emigrerar till Rhodesia med drömmen om ett bättre liv och försöker energiskt att bygga en framtid. Romanen är uppdelad i två delar, i den första delen berättar Lessing om ett liv som hon hade önskat att hennes föräldrar hade fått, och andra hälften beskriver

Laurence Tardieu deklarerar redan från första sidan att det här är en självbiografisk text och hon vänder sig direkt till sina föräldrar i boken. Sorgen som legat som ett lock över henne de senaste tio åren, faderns fängelsestraff för korruption och moderns hastiga död, ska bearbetas på det sätt som hon kan bäst – hon skriver.

Jag har sedan länge lutat mitt liv mot skrivandet. Jag har förlitat mig på det. Som man förlitar sig på någon man älskar: vansinnigt. Gentemot och emot allt. Att skriva, det var att kämpa mot tystnaden. … Att skriva, det var också att försöka ställa det ordning … Läs mer

Om lite knappt en månad är det nobelfestligheter i staden Stockholm och vad vore bättre än att fira den i bokbloggarvärlden än med en riktigt fin Munromania!


Jag tänker mig att vi högtidlighåller ”novelldagen” den 10 december och låter våra bloggar svämmas över av inlägg om Alice Munro. Alla som vill vara med och hylla novellens mästarinna är välkomna att anmäla sig här hos mig och så fixar jag en länklista så att vi kan klicka oss runt till varandra.


Man skriver om precis vad man vill, jag kommer att skriva om novellsamlingen Tiggarflickan, rapportera från vår FB-cirkel och måhända… Läs mer

Ett axplock av kommentarer som nått mig under hösten både i verkliga livet, på FB, blogg och twitter och jag undrar så varför människor har anledning… Läs mer

”Never pass a public lavatory, never trust a fart and never waste an erection.” Så löd Jack Nicholsons råd till sin jämnårige silverrygg i en film som Gästbloggar’n såg härförliden och just det rådet passar utmärkt in att ge också kommissarie Evert Bäckström.

Man hör Leif GW Perssons lätt knarriga, sardoniska och långsamma stämma från sidan ett i den här vindlande berättelsen. I Den sanna historien om Pinocchios näsa blir jag bjuden på 19 timmars total uppslukande lyssning. Ett mord på en kändisadvokat, en livaktig papegoja, en fabergéspeldosa i form av Pinoccio och den… Läs mer

Många, många hittar hit till min hörna på nätet och jag är nyfiken på vad ni skulle vilja läsa mer, eller mindre om här. I högerspalten finns en liten enkel enkät – klicka i där eller skriv i kommentarerna. Vad läser du helst om här i bloggen?

Trevlig helg på er alla!… Läs mer