Kropparnas själavandring borde inte vara en bok för mig. En dystopi med en oförklarlig pest som smittar urskillningslöst, maffialiknande uppgörelser mellan de två släkterna som styr i den lilla mexikanska staden och en berättelse utan tidsmarkörer – vanligen inte för mig.

Men. Så drabbar språket mig som en slägga rakt i skallen, för att nu vara lika drastisk som omslaget. Huvudpersonen i den här romanen är budbäraren. Han rör sig i staden för att medla i konflikter och hans vapen är ordet.

Budbäraren hjälpte den som lät sig hjälpas. Och därför måste man finjustera orden. Ordet

Tiden är inte än är en riktigt fin roman skriven av en av mina svenska favoriter. Elin Boardy berättar om ett Europa i förändringens tider och som alltid är det mycket läsvärt. Helena skriver så vackert om den på Kulturkollo idag och imorgon är mitt huvud förhoppningsvis såpass piggt att också jag kan skriva en rad eller två. 


Eftersom jag både har köpt ett eget exemplar av boken och fått ett recensionsex från förlaget så har jag en bok över här hemma i hyllan. Om någon skulle vilja ha mitt exemplar så ordnar jag en enkel liten tävling. 


Berätta här i kommentarerna om din bästa historiska

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar  är Johannes Anyurus tredje roman och som den dramatiska titeln förebådar så är det här en text med mycket dramatik inbyggd. Den skildrar en förändrad värld, en framtid som vi människor har skapat och där den demokrati som vi tar för givet är borta. Berättelsen börjar i nutiden, vi är i en svensk stad där en känd karikatyrtecknare skall framträda i en bokhandel. Tre unga människor förbereder sig i en annan del av staden, de hänger på sig bombbälten, laddar sina vapen och sin mobilkamera. De ska visa världen att det inte ostraffat går att förnedra profeten