Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är romanen om Maria som blir lämnad av sin make Flóki strax innan tolvslaget en nyårsafton. Han deklarerar att hon är kvinnan i hans liv men att nu är det dags att inleda det nya året på ett ärligare sätt. Han har träffat en man som han vill leva sitt liv med. Tvillingarna som paret har tillsammans ska han förstås sörja för men Maria är den sista kvinnan som han tänker sig att älska, och älska med.

I undervåningen till Maria och Flókis hem bor den kortväxta Perla som försörjer sig som författare och relationskonsult och hon blir en  trogen vän de närmsta

Igår träffades en liten skara litteraturintresserade på Litteraturhuset här i Göteborg för att samtala om första halvan av Johannes Anyurus nyutkomna roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Jag har skrivit om romanen på Kulturkollo och insåg redan när jag anmälde mig till den här öppna bokcirkeln att det skulle kunna finnas många teman att diskutera. Jag tror att jag nämnde i min text där att det här är en roman med en ganska krävande form och för några deltagare var de undanglidande identiteterna, tidshoppen och placeringen i en miljö som är Göteborg fast ändå inte, komponenter

den kvällen när jag skrev texten om Erika Olofsson Liljedahls debutroman Någonstans brister himlen. Det är meningar som den jag citerar ovan som gör den här romanen till något alldeles extra. Den handlar om de två syskonen Signe och Elis som växer upp i någonstans i Bohuslän. Signe är den nästanvuxna dottern som har livet i sig, Elis är den tonårige sonen som har tilliten. Så beskriver modern dem så fint i början av boken och hon är den som håller samman den lilla familjen och när livet blir hårt i fiskestugan. Det är hennes omsorger