Carl Eldhs skulptur av August Strindberg i Tegnérslunden.

I djupt vatten av Paula Hawkins har varit de senaste dagarnas ljudbok och som titeln antyder så handlar den om bråd död i närheten av vatten. I mig skaver titeln lite för talesättet som ligger bäst i min mun är ”ute på djupt vatten” och där hamnar många av karaktärerna i den här romanen. Den börjar förvisso med att två kvinnor i det lilla samhället hamnar i det djupa vattnet och drunknar så visst funkar titeln, kanske hade jag ändå velat ha I grumligt vatten om jag fått välja.

I Hawkins spänningsroman Kvinnan på tåget så använde författaren sig mycket av hur huvudpersonen genom sina tågresor

Igår dök De små tingens gud upp i min låda som pocket. Jag har läst den flera gånger så det är inte aktuellt med omläsning men visst är det en schysst gest för att bygga upp suget efter Arundhati Roys nya roman att skicka en pocket som uppvärmning.

Den yttersta lyckans ministerium heter boken som kommer på svenska i september, precis lagom till mässan. I följebrevet med pocketen avslöjar förlaget också att Roy själv kommer att vara med på mässan i år. Det kommer jag inte att missa!

Imorgon dyker förresten seminarieprogrammet upp och då blir det äntligen dags att börja planera mäss-läsningen. Najs!

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout är en tunn liten roman med ett mycket rikt innehåll och jag är väldigt glad över att vi bestämde oss för att läsa den till nästa bokbubblarmöte. Det är New York, 80-tal och den handlar om hur den unga kvinnan Lucy Barton som blir oväntat sjuk och till sjukhuset kommer hennes mor på besök. Lucy, var den av syskonen som lämnade den lilla gården på landsbygden i Midwest och modern har aldrig förr eller senare besökt sin dotter. Inte heller har Lucy återvänt.

Barndomen och uppväxten var mycket udda, de levde på en enslig gård utan nästan någon kontakt med

”For a first-person elegy for home and father that examines with controlled emotion the past and present of an embattled region.”


Så löd motiveringen när Att återvända vann Pulitzerpriset för bästa biografi/autobiografi tidigare i våras. Hisham Matars vackra och totalt osentimentala, självbiografiska text handlar om hur det faktiskt är att återvända till ett hemland man flytt för drygt trettio år sedan. Han berättar om hur han, hans amerikanska fru och hans mor sätter sig på planet för att resa till det Libyen som så många år varit  helt omöjligt för honom att besöka.