Dagens inköp. Tre böcker till undervisningen, två muminmuggar och så Hägern.
 |
| Jag har en teckning av en ALMA-pristagare i min bok! |
Jag är så dålig på selfies men Kitty Crowther ställde snällt upp.
Jag hann lyssna mycket kort på Moa Herngren när hon berättade om sin roman Tjockdrottningen.
Hela min text hittar man här. Jag kan rekommendera den till alla!
|
| Alltså, något har hänt med kameran. Inte nog med att jag ser helt galen ut så är bilden suddig också … Inne på Kulturkollo kan ni läsa om mötet med Jussi Adler Olsen och ni kan vinna en signerad bok också! |
Bästa Anna Ekerstedt tar emot svensklärarpriset ur Sara Danius hand och jag är så himla stolt över henne och alla andra engagerade och hängivna svensklärare i landet. Vi är grymma, vi är viktiga och utan ett gemensamt språk där vi kan kommunicera så hamnar vi snart i ett samhälle som vi inte vill ha. Utanför mässans skyddade mur marscherar nazister på våra gator, och någonstans vill jag tro att Majgull Axelsson har rätt i att vi måste ta oss an alla de unga pojkar som hamnar så vilse.
Annas, och allas vårt arbete med att sprida skönlitteratur, arbeta språkutvecklande och arbeta för en gemensam
Mikael Niemis nya roman Koka björn handlar bland annat om prosten Lars Levi Laestadius och extra spännande är att samtalet förs med Ann Helen Laestadius som är ättling till honom. De har båda vunnit augustpriset, bor och lever i norra Sverige, har samiska, svenska och finska rötter och är flerspråkiga. I 10 över ett så skildrar Ann-Helen flytten av Kiruna och hon fundrar på om hon någon gång kan skriva om sin släkt, men det kan vara känsligt. Hur nära kan man gå de verkliga människorna som lever i de små orterna som de skriver om?
Miljön är så viktig och det nomadiserande livsstilen och naturen
Samtalet börjar i ordet släktkrönikor – varför är det så populärt att skriva just tre generationers släktkrönikor? Det som lockar är kanske att man kan både följa en familjs utveckling och hur man för vidare saker mellan generationer och hur man väljer att inte föra vidare. Sedan får man en chans att berätta om ett samhälles utveckling. Särskilt i Tommis roman så får man följa Finlands historia.
Anne B Ragde har lättast för att gestalta män, kanske för att hon inte behöver fundera på om det är Anne som kommer ut i Torun. För Anne så är det viktigt att gestalterna lever ett eget liv och när hon öppnar
… Läs mer 
Lördagens första programpunkt var boksamtalet om Helena Thorfinns roman Den som går på tigerstigar. Helena berättade generöst om sitt arbete i biståndssfären och samtalet flöt på i strid ström. En av de första frågorna som vi hamnade på var hur hon själv tänker om det, kanske, svåra uppdraget att som vit västerlänning skriva om en helt annan kultur utan att texten känns exotifierad. Det var en fråga som helan gick igång på, hon har själv funderat mycket på frågan men har faktiskt inte tidigare fått den ställd. Hon skriver om samhällen där hon bott och verkat under många år och till exempel för att
Välkommen hit!
Jag är en bokbloggande speciallärare som läser, skriver och lever.
Och dagarna går.
Läs mina inlägg på Kulturkollo!
xr:d:DAF_ZSBbnns:80,j:7390829468128082314,t:24032214
Senaste kommentarer