Jag kallar det för en stat, där allas långsamma självmord heter ”liv”

Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja

De sista vännerna är den avslutande delen i Jane Gardams trilogi om imperiets barn. I den har vi fått följa tre människoöden som alla påverkats starkt av att växa upp i den starka kolonialmakt som Storbritannien en gång var. Nu finns bara en spillra kvar av den och de människor som fostrades in i samväldet är också på väg bort. Extra spännande är det då att läsa den drygt 90-åriga författarinnans skildringar av ett liv som inte längre är. Jag kan se de tre romanerna bli en härlig Tv-serie, där finns alla ingredienser till det.

I De sista vännerna är det dags för invånarna i den lilla byn i Dorset

Bridget är fru till IRAs handgångne man Francis. En förrädare i familjen börjar 1989 när attentaten mot brittiska soldater har tagits till kontinenten där IRAs fotfolk kan agera mer anonymt. I Storbritannien jagas de kända ansiktena alltmer effektivt och konflikten går mot en vapenvila. Medan de högre befälen i IRA positionerar sig för en politisk framtid används Francis som en bricka i ett spel för att få bättre villkor i förhandlingarna genom fortsatta terrorhandlingar. Vi får genom Francis och Bridget följa slutfasen av The Troubles, den något underdrivna benämningen på konflikten