Göteborgs schamaner läser jag först och främst för att det är en göteborgsskildring som utspelar sig i en tid som också är min. Johan Nilsson, som skrivit boken, och hans huvudperson Felix är båda jämnåriga med mig, och precis som de så kom både jag och M flyttande till Göteborg i mitten av 80-talet. Vi var studenter och jag arbetade extra på hotell. Igenkänningen är stor, Nilsson har fångat tiden så fantastiskt väl utan att vara överdetaljerad. Felix har flyttat till Göteborg av en anledning, han vill följa efter gymnasieförälskelsen Kattis som ska gå på Handels. Hon hamnar i ett kollektiv

Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer är en fristående fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här som blev mycket omtalad för några år sedan för sin infrånskildring av äldrevården. I Beischers nya roman får vi fortsätta följa Moa, vårdbiträdet som drömmer om att bli skådis och som helst av allt vill gör en film med sig själv i huvudrollen. I brist på film så skriver hon en bok, som blir antagen. 23 år gammal skriver hon på ett kontrakt, boken kommer ut och snart är hon talesperson och ”röstenfrångolvet” i diverse äldrevårdssammanhang. Arbetskamraterna på

”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”

Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och

Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.