”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”

Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och

Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Ida Jessens doktor bagges anagram är en roman som inte liknar något annat som jag läst.  I den återvänder författaren till den lilla byn på Jylland på tidigt 1900-tal. Hon låter doktor Vigard Bagge berätta sin historia, han har blivit ombedd av redaktören för en ansedd medicinsk tidskrift att skildra sitt yrkesliv. Plikten att föra sina erfarenheter vidare måste uppfyllas och doktor Bagge sätter igång att skriva i de svarta anteckningsböckerna som hans fru så påpassligt inhandlat.

Han vet att tiden är utmätt, skildringen av doktorns sjukdom är så initierad. Tecknen på den accelererande

Jag ska erkänna att jag dragit mig för att återvända till Gunnebo. För precis ett år sedan fick M besked om att han hade en otäck tumör i tarmen och helgen som följde innehöll ett totalt oromantiskt bröllop och skrivande av testamente och fullmakter. Helgen därpå kom J från Stockholm och Gunnebo blev ett sätt att komma utanför väggarna. Det blev den sista utflykten med lilla familjen faktiskt. Om man skall försöka leva vidare på ett någorlunda normalt vis så är det bara att göra saker som utmanar. Så då åkte jag till Gunnebo idag. Med på afternoon tea och slottsvisning var delar av fina bokcirkeln och