Igår hade jag en kort dragning kring språkutveckling och språkutvecklande arbetssätt för ett gäng kollegor och blev då påmind om att jag inte skrivit om Catharina Tjernbergs utmärkta metodbok Processinriktad läs- och skrivundervisning – en väg till inkludering?

Den kom redan 2018 och jag läste den när den var färsk, min känsla då (och nu när jag bläddrade igenom mina understrykningar igen) är att de är en synnerligen användbar bok för alla som arbetar med att läsa och skriva texter i skolans värld dvs de allra flesta. Att det är den språkutvecklande undervisningen som är navet i våra elevers

Häromdagen så presenterades de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris  och jag brukar försöka läsa några ev dem. Började med W av Steve Sem-Sandberg, som dessutom var nominerad till august i höstas. Jag vet varför jag inte läste den då, och det var ett motstånd också nu. Jag är inte jätteintresserad av krigsskildringar där diverse vapen och förflyttningar ingår och dessutom kräsmagad. Jag undviker gärna romaner med för mycket kroppsväskor och annat äckel och mår dåligt av allt det våld som skildras. Men nu skulle då romanen om fotsoldaten Woyzeck läsas. När vi möter honom fösta gången

Vajlett flyttar in till sin väninna Rut, de har bestämt sig för att den kärlek de känt och bejakat under sommaren

Längtans latituder av Shubhangi Swarup var resans indiska läsning och kanske var det inte den bästa boken att slattläsa på bussresor och i hotellrum. Helt enkelt för att det här är en roman som kräver att man låter sig svepas med, att man sjunker ner i miljöerna och språket och tar sig tid att reflektera över den annorlunda syn på världen och livet som man får en glimt av genom texten. För en praktisk sinnad och välorganiserad svensk (med visst kontrollbehov) aka mig så är det poetiska bildspråket, vindlande berättandet som sömlöst rör sig mellan myter och verklighet, den uppbrutna tidslinjen