Solen sken över Gårda idag och plötsligt är de överallt! Elsparkcylarna alltså. Orange och gröna smyger de fram i stadsbilden, och eftersom det ligger gott om kontor och gymnasieskolor där jag bor så hittar men dem överallt. Ungdomarna glider fram och de är så tysta så att man blir ständigt överraskad när de surrar förbi. Hittills har jag mest sett unga killar på dem och som den försiktiga tant jag är så tänker jag att det vore nog bra med hjälm …

Solen sken, fåglarna kvittrade och vinden var iskall. Ganska typisk marsdag med tillägget då att vi har fått nya fordon i stan! 

I det här mörkret lyser en eld. Så är halva mars gången och jag önskar så att den skulle varit enklare. Min kropp har bråkat med mig och en inflammation i höften har gjort mig både orörlig och trött. Träning och behandlingar, cortison och en jämrans massa värk behöver jag inte. Förra året var mars en mardröm. En månad som jag minns i detalj och som jag aldrig kommer att glömma. Jag hade så önskat att det skulle kunnat bli en mysig mars i år, men det är som om att den där lagen om alltings jävlighet faktiskt gäller.

Då gäller det att hålla fast vid det som lyser upp. Glädjen över att ha J tillbaka i stan. En sprakande

Gårda är ju inte Manhattan men man kan ju börja undra. Idag passerade jag platsen där den nya skyskrapan skall byggas och det ska bli spännande att följa bygget. Funderar lite på hur kollektivtrafiken kommer att anpassas till alla de här nya arbetsplatserna som byggs. Tunnelbana, eller ens västlänkståg passerar ju näppeligen. 

På Mias bokhörna ställer hon varje vecka en fråga och igår undrar hon varför så många har slutat att blogga.

Jag är fel person att svar på den frågan eftersom jag envist håller fast vid mitt bloggande. Jag har skrivit snart 9 år här och drygt fyra år på Kulturkollo och jag fortsätter enträget. Innehållet varierar här på bloggen. Ibland är det mer av vardagsliv, ibland är det lärarliv, ibland resor, ibland kulturupplevelser och så återkommer jag till läsandet och alla aktiviteter kring läsandet som bokcirklande och annat bokrelaterat. Alltid personligt och den som läser kan förvänta sig att jag

2019 eller 1970 – vinter eller sommar – Bohuslän eller Halland – det spelar ingen roll. Jag gillar hav, styrkan i det stora vattnet skrämmer mig och jag har alltid varit rädd för vad som kan gömma sig under ytan men vad gör det? Jag dras till hav, öar och allehanda vatten oavbrutet. Ljudet, doften, saltet och den öppna horisonten med löften om en värld som ligger öppen. Det är min plats!