Det närmar sig semestertider och då kommer självklart ännu en feelgood-roman skriven av Jenny Colgan ut i handeln. Dags alltså för den första delen i serien om den lilla ön i havet utanför Skottlands kust. Det är behagligt vilsamt att läsa Colgan, man känner igen sig i konceptet och man känner sig trygg med att hon kommer att låta karaktärerna få det ganska bra så småningom. I Sommar på den lilla ön i havet återvänder Flora till sin barndoms ö, ön som hon lämnat för livet i storstaden London. I sitt arbete som assistent till en höjdarjurist får hon i uppdrag att resa till Mure för att övertyga kommunstyrelsen
… Läs mer 
Med risk för att få halva Kulturkollo på halsen så ska jag nu skriva att jag tyckte förfärligt mycket om Sveas son av Lena Andersson. Andersson har ett sätt att på största allvar och med obeskrivligt gott humör beskriva det 1900-tal som börjar med att Svea som fyraåring säger adjö till sin far som reser till Amerika och slutar med att Sveas barnbarn Elsa doktorerar i humaniora. Jämnårig med folkhemmet, 1932, är Ragnar. Sveas son och Elsas far, som är mannen som av samhället fostras in i tron på moderniteten, ordning och reda och staten som en institution som vet medborgarnas bästa. Ragnar arbetar
Äppelträdet på landet blommar som aldrig förr och att sitta och läsa under det har idag varit som att vistas i en väldoftande humlesurr med äppelblomskonfetti som bonus. Passande nog så var boken jag läste en feelgood som utspelar sig i äppelmiljöer i Kivik på Österlen. Mellan himmel och hav av Anna Fredriksson är enligt säljtexten den första delen i en trilogi med samlingsnamnet Pensionat Pomona. Den skildrar tre generationer kvinnor i en familj som av olika anledningar tappat kontakten med varandra. Så dör en äldre släkting och farbror Åke har meddelat sin sista vilja i ett ljusblått
Årets bok 2018 är ett pris som Bonniers bokklubbor håller i och jag brukar försöka läsa de flesta av de nominerade. I år hade jag läst hälften av böckerna och så småningom kommer det repriser och reflektioner kring dem. Idag presenterar jag istället Malou von Sivers Mitt hjärtas oro som jag lyssnat på i författaruppläsning och det är nog en roman som jag inte skulle läst om det inte var för att den var nominerad.
Nu är jag mycket glad över att jag tog mig an den här berättelsen som börjar med att en kvinna besöker sin döende far. Hon har tagit avstånd från honom och inte besökt honom på flera år men
Maria Adolfsson säger med sin nya deckarserie ”Välkommen till Doggerland”! Felsteg utspelar sig i det fiktiva landet som ligger någonstans i Nordsjön och som alltid när en spänningsroman utspelar sig på en ö så ger det en extra nerv till berättandet. Doggerland är en ö-grupp som ligger någonstans mellan Skandinavien, Nederländerna och England och både natur och kultur är en mix av alla ländernas. En till ytan begränsad och isolerad geografi påverkar måhända också människorna som lever där och jag tycker mycket om det.
Nej, inga felsteg tas alls i den här välskrivna deckaren
En modern familj av Helga Flatland hade passat så väldigt bra att skriva om förra veckan då vi hade tema syskon inne på Kulturkollo. Det här är nämligen allra mest en roman om de tre vuxna barnens reaktioner på beskedet som de får på den gemensamma storfamiljssemestern till Italien. Deras föräldrar, nyblivna pensionärer, har bestämt sig för att skiljas. På faderns sjuttioårsfest briserar nyheten, efter mer än fyrtio år tillsammans så väljer de att gå skilda vägar och Liv, Ellen och Håkon får sitt fundament rubbat. Vi tänker kanske att vi lever i en tid där familjebegreppet redan är passé och innebörden
August, som till vardags forskar om olika kulturers sätt att ta hand om sina döda, reser tillbaka till sina ungdomskvarter för att vaka över sin döende far. På plats i Brooklyn så väcks hennes minnen av åren som hon formades till vuxen. Berättelsen
Jag behövde något lättsamt att lyssna på under mina långa promenader den här veckan och samtidigt blev jag tipsad om feelgoodförfattaren Jane Green. Sagt och gjort, jag lyssnade på den senast översatta som heter Mannen i mitt liv.
Min text om den kommer att bli kort och sammanfattas med ett nja. Helt ok men inget som grabbar tag i mig eller som jag kommer att minnas. Och då tillhör jag ändå åldersmässigt de som fullt och fast kan relatera till åderkrisande fyrtio och femtioåringar, klimakterienoja och frågan om vad man ska göra med resten av sitt liv när barnen snart är självständiga. Huvudperson
Vi ses i Disneyland av Erika Scott landade av en slump i min ljudbokslyssnare. Jag tänkte mig något lättsamt och så var det en roman om cancer. Som om jag inte har den jäkla skitsjukdomen tillräckligt nära inpå just nu … Nåväl, jag lyssnade ändå vidare på berättelsen om Emma och Andreas, troligen för att det var något i deras relation som jag ändå var nyfiken på. Jag förstod mig faktiskt inte riktgt på någon av dem när jag började att läsa och kanske förstod jag dem inte heller när jag lyssnat klart. Andreas som söker bekräftelse hos andra kvinnor, Emma som får ett cancerbesked och som inte berättar
Välkommen hit!
Jag är en bokbloggande speciallärare som läser, skriver och lever.
Och dagarna går.
Läs mina inlägg på Kulturkollo!
xr:d:DAF_ZSBbnns:80,j:7390829468128082314,t:24032214
Senaste kommentarer