I åtta böcker innan har jag kunnat läsa om kriminalkommissarien Ewert Grens och det kändes riktigt fint att återse honom i Jamåhonleva av Anders Roslund. Han har ett halvår kvar innan han fyller sextiofem och han oroar sig redan för pensionen. Vad skall fylla hans liv med mening om han inte längre får vara polis? I den här nya boken så kommer en av hans kollegor och meddelar att det skett ett inbrott i en lägenhet där Grens en gång fann nästan en hel familj dödad. Bara den lilla flickan, Zana, som just hade fyllt fem överlever. Han fäster sig vid flickan och bestämmer sig för att än en gång försöka utreda

I Det lilla simsällskapet vid havet av Katie May så får vi läsa en ganska typisk brittisk feelgood. Det handlar om att några kvinnor i övre medelåldern träffas av en slump på stranden i Whitstable, de passar in högvattnet för att kunna simma. Kvinnorna har var och en sina hemligheter och så sakta lär de känna varandra. När ett byggföretag bestämmer sig för att riva badhytterna och bygga ett nöjeskvarter så bildar kvinnorna ett simsällskap för att samordna sina protester.

Mycket humor, härlig simning, följa sina drömmar och tillsammans kan vi. Typ så.

Gott så.

I denna ljuva villervalla av Ewa Klingberg släpptes som ljudbok igår och det är klart att jag lyssande direkt. Sån är jag.

På begravningsbyrån Tranan arbetar Sandra vidare, hon är fast besluten om att se till att hennes moster Majken skall kunna sälja byrån och pensionera sig. Det är vår och ekonomin ser lite bättre ut, kanske kan de få en spekulant? Sandras romans med Kristoffer artar sig och det känns allt svårare att flytta tillbaks till Västerås, men Sandra kan inte bo kvar i huset som hon hyr. Det är helt enkelt en riktig villervalla som hon befinner sig i.

Det är charmig och lättsamt, romantik

Berättelsen utspelar sig i ett land som inte namnges och det pågår ett krig som har många likheter med det

En sommar i Devon av Lucy Diamond är en sån där engelsk feelgood där du vet ungefär vad du kommer att få och den vetskapen fungerar precis som den ska på mig som läser. Känslan av att allt är tryggt och mysigt och en aning fnissigt emellanåt. Underhållande, härliga miljöer med vackert väder och så förstås några förvecklingar som i slutet ordnar upp sig. Perfekt. För mig som blev änka förra året så är det dock lite tradigt att nästa alla böcker av det här slaget har en änka i huvudrollen, ofta en kvinna som förlitat sig på sin man både ekonomiskt, socialt och praktiskt. Änkan stöter på hemligheter som dolts

Gårdagens lyssning var den fantastiska romanen My Last 10 Minutes 38 Seconds in This Strange World  av Elif Shafak.

Leila, en prostituerad i Istanbul, blir mördad och slängs i en soptunna och under de 10 minuter och 38 sekunder som dröjer mellan hon dör tills hennes medvetande upphör så minns hon tillbaka på sitt liv. Barndomen som är full av omsorger och trygghet, uppväxten i Van med skola och senare det hårda livet i Istanbul passerar förbi . Redan som sexåring utsätts hon för sexuellt våld och resten av livet så skall hennes kropp bli  utnyttjad av män samtidigt som Leila också

Vi har inget vidare förhållande jag och Kate Morton. Det ska sägas direkt. Den nya romanen Klockmakarens dotter  övertygar mig faktiskt inte alls att ge henne fler chanser. Det är något som hela tiden irriterar mig, jag har ofta svårt för spöken och andar och dessutom så tycker jag det blir för många ord och för spretigt. Lite mycket drama och lite för mycket av det mesta. Nu ska jag säga att jag lyssnade på boken och troligen hade den vunnit på att läsas.

Romanen växlar mellan nutid och flera olika tidsplan och det allra mesta är kopplat till godset Birchwood Manor. Om vi börjar i nutid så

Just nu är det Marianne Lindberg De Geer som råddar Instagram på Brombergs bokförlags konto och då påmindes jag om att På drift låg och väntade i min bokhylla. Sagt och gjort, under ett par dagar har jag lyssnat till hennes (självbiografiska?) roman där huvudpersonen heter Mona. Den här första delen handlar om barndomen i Köping och tonårslivet bokstavligen på drift genom Europa och på väg bort från sin kvävande uppväxt för att landa i konsten och det egna moderskapet.

Eftersom hon inte tar den förväntade gymnasieexamen så blir hennes väg mot vuxenlivet krokig. Året som au-pair i London blir något

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine  är en sån där bok som man kan rekommendera till alla. Oavsett kön eller ålder så kommer man att få nya tankar när man läser! I korta och välformulerade essäer så skriver Pine personligt och samtidigt allmängiltigt om allt det där som man som kvinna (eller man) kanske inte pratar om. Livet med en missbrukande förälder, infertilitet, menstruation och klimakterie, att välja att inte vara duktig och hur hon i jakt på bekräftelse och bedövning tar till sex, alkohol och droger.

Ätstörningar och våldtäkt, man kan tänka sig att det blir mycket dyster läsning