… Läs mer

Lydia Davis är mästarinna när det kommer till korta texter som säger väldigt mycket. I hennes nyöversatta Can’t And Won’t  som på svenska fick namn efter en av de andra novellerna i samlingen:  Jag har det rätt bekvämt men jag skulle kunna ha det lite bekvämare så känner man igen Lydia Davis direkt. Med en lakonisk och mycket speciell ton beskriver Davis vardagens vedermödor på ett sätt som aldrig förr. Jag gillar de små, korta texterna allra bäst. Jag tänker nu inte skriva om alla texterna, de är över 100 till antalet, utan jag hoppas kunna prata mer om den i vår bokcirkel… Läs mer

”Dä ä bäst å inget säga så har en inget sagt” så lyder en av de visdomsord som jag är uppvuxen med. Alltsammans ska förstås dessutom sägas på den bredaste västgötska. Det där med att lova saker som man ska göra är ju nästan lika illa som att skryta om hur redig man är. Nästan. Hur som haver. Min föresats inför 2016 är att mer än 2015 försöka ta del av annan kultur än böcker. Teater, opera, konst. Försöka duger och visst är det rimligt att komma iväg på något kulturellt varje månad? (Och då räknas inte författaraftnar och annat bokligt.) Jag ska pröva att göra det till ett #löfte

I dag börjar månaden med #vintermedkulturkollo och jag passar på att skriva om en norsk deckare som utspelar sig på Svalbard. I Kolbarnet  av Monica Kristensen finns alla de där deckaringredienserna som gör att jag fastnar.
De karga miljöerna känns spännande och nya (liksom jag gillade Små svarta lögner och Svarthuset) och det faktum att det är en ö gör att det sociala livet blir extra spännande att följa. Naturen och årstiden spelar in och känslan av att människan är mycket liten infinner sig.

Det börjar med att en liten flicka mitt i smällkalla vintern försvinner från sitt daghem. Polisgruppen… Läs mer

… Läs mer