Ännu en musikbiografi avverkad, denna gång Please Kill Me – The Uncensored Oral History of Punk. Jag skall inte trötta er med detaljer utan mer skriva om formen, men den avhandlar den amerikanska pre-punken och punken från slutet av sextiotalet till kulmen och sedan kraschen i slutet av sjuttiotalet. Det var en musikform som började pyra med Iggy Pop och Velvet Underground m fl för att antändas av Ramones och sedan flamma upp och snabbt förbrännas i England. Den engelska punkscenen ses här genom amerikanska ögon och det är en ganska komisk passage när den lilla undergroundrörelsen i New… Läs mer

När Gästbloggarn lämnas ensam på Bokmässan spårar det hela ur i kändisspotting, fotboll och snabbmat. Den kulturella fernissan är nanometertunn och slarvigt pålagd är väl slutsatsen, men kul var det med några timmars kommandomässa. Skall erkänna att jag utelämnar åtminstone någon lite tyngre aktivitet tillsammans med Redaktörn för att renodla berättelsen, men här är den – i stora drag kronologiskt korrekt:

Karl Ove Knausgård fotograferad av springande gästbloggare

Dolph vs Guillou

Efter lite tråcklande för att ta mig förbi barnförlagen hamnade jag framför SR:s livesändning… Läs mer

I GP lördag skrivs det (väldigt intressant) om flera aktuella böcker om Borg och McEnroe. Förhållandet mellan de bägge temperamentsmässiga motpolerna fascinerar skribenter så här trettio år efter att Björn Borg lade racketen på hyllan. Artikeln fick mig att fundera på vilka böcker jag läst om idrott. Det känns som att det är ett ganska svårt ämne att göra rättvisa, eller är det kanske snarare ett för enkelt ämne.

Vi gör en lista till att börja med av lite olika kategorier:

– Åshöjdens BK
– Spökskrivna biografier
– Offsideböcker
– Supporterskildringar
– Boxning… Läs mer

Nuförtiden ser man ju TV-serier på DVD vilket sammanfallit med och/eller bidragit till att formen uppgraderats till god populärkultur med samma status som biofilm. Jag hade tillsammans med Fru Bloggredaktör i lagom mystakt betat av fyra säsonger av Mad Men med stor behållning när The Wire-boxen inhandlades. Denna föll inte Joanna i smaken vilket innebar att undertecknad själv kunde sätta tempot för tittandet och det tempot blev i stil med när jag mölar i mig en sexhundragrams påse smågodis. Fem säsonger senare kan jag lyckligt illamående konstatera att ”världens bästa TV-serie”… Läs mer

Den här har bloggen skrivit om redan tidigare och tyckt om. Boken är en 9/11-skildring och en New York-skildring om en pojke som förlorar sin pappa i terrorattacken. Denna huvudberättelse är ”gripande” som det står på baksidestexten samt orginell och greppet att berätta genom pojken, som är hyperintelligent men inte förstår människorna omkring sig eller sig själv i traumat efter tragedin, är smart och väl genomfört. I en bihandling berättas om förhållandet mellan pojkens farmor och farfar, gripande även detta men med en något sökt twist som kanske känns lite väl mycket ”språkvetarexperiment”… Läs mer

Om man ser bloggredaktörn själv som en lejoninna som med urskiljning äter färskt och nyfångat känner jag mig ibland som hyenan som släntrar efter och sätter tänderna i vad som råkar ligga kvarlämnat eller självdött. Det är helt i sin ordning med andra ord att när lejoninnan skriver om Jonathan Franzens Freedom läser hyenan hans tio år gamla The Corrections. Eftersom den här analogin är väldigt nära att spåra ur redan skall jag inte ge mig in på teorier om varför jag upplever The Corrections som någorlunda lättuggad medan Freedom recenserades som lite svårsmält, men den här läsningen gav… Läs mer

Borde kanske gjort en ´”Klassiker i blindo” av det här, men det är för deprimerande att skriva om nittiotalslitteratur som klassiker – och att tala om nittiotalslitteratur och inte mena Strindberg och grabbarna. Eftersom det inte är ”Klassiker i blindo”-konceptet som gäller kan det i alla fall redan här avslöjas att Bukowski skrev Pulp när han var dödligt sjuk i leukemi och att den gavs ut postumt.

I ett gammalt tvärsäkert inlägg påstod jag att jag endast läst tre roliga böcker, men halvvägs genom Pulp var jag beredd att ändra mig. Detta är en parodi (pastisch… Läs mer

Jaha. Vad är det nu jag läst? Don DeLillo – det enda jag visste om honom var att en kvinnlig krönikör eller kulturskribent vars namn jag inte minns i en tidning som jag inte kommer ihåg vilken det var lovade sig själv att ge Don DeLillo en chans i sommar trots att det var sådan litteratur hon egentligen visste att hon inte gillar. Jag tog det av någon anledning som en rekommendation och inhandlade Point Omega.

Något förvirrad ingress på den här bloggposten som ni märker, men då skulle ni läsa ingressen till Point Omega. En man studerar i timmar och dagar en konstinstallation i form av Hitchcocks… Läs mer