Det här inlägget är moraliskt och intellektuellt bankrutt och gränsar till näthat, men introducerar samtidigt ett nytt spännande format: meta-recensionen. Jag är som vanligt extremt osäker på om jag använder ”meta” på ett korrekt sätt nu, funderade på proxy-recension ett tag, men det passade ännu sämre. Formexperimentet går ut på att recensera en bok man under inga omständigheter vill läsa, men ändå anser sig ha åsikter om genom att luta sig mot en annan recensent (som faktiskt läst boken) och förtydliga, förstärka och spetsa till dennes åsikter. Om någon kommer på något klatschigt… Läs mer

Ripley´s Game avslutar Ripleytrilogin och vi får fler mord än någonsin för pengarna, men framför allt en referens för vår favoritpsykopat att förhålla sig till. Vanliga hederliga människor sysslar väl inte med sådant här. Eller? Var går gränsen för att en hedervärd man skall utföra ett mord – hur mycket personlig vinning krävs det och hur låg måste den moraliska tröskeln vara för att få honom att ta språnget? Ripley å sin sida visar svaga men dock tecken på empati. Eller leker han bara? En sällsam relation eller åtminstone ett ömsesidigt beroende växer fram mellan Ripley och hans… Läs mer

Moran är en trettiofemårig brittisk nöjesjournalist läser jag mig till i Konsten att vara kvinna. Hon är en slagfärdig humorist som troligen hade gjort sig bättre på orginalspråk – särskilt inledningsvis haltar översättningen i vissa passager och det är en lättnad när en ordvits visar sig oöversättbar och istället förklaras med en fotnot som hänvisar till engelskan. I en kaskad av populärkulturella referenser, dråpliga jämförelser och exempel från sitt egna liv skriver Moran en feministisk handbok för flickor, yngre kvinnor och medelålders gästbloggare. Och med handbok menar… Läs mer

Strax under 25% är självbiografiskt enligt författarinnan själv i en intervju. Vilka 25% och vem som är vem i Alltings början får andra spekulera i, men har man ett foto av författaren själv i samma ålder som berättarjaget på omslaget antyder man rimligtvis att vissa händelser och personer är autentiska. Bokens Saga är i alla fall dotter till en ensamstående konstnär och feminist ur 68-generationen. Man får följa henne i åldern 15-20 år, genom gymnasiet och de första åren som ung skribent. Handlingen kretsar runt utelivet i Stockholm på nittiotalet och Sagas förhållande till diverse… Läs mer

Andra delen av Ripleytrilogin och Tom är nöjd med livet. Han påtar i trädgården i den franska byn, målar lite, interagerar med sin hushållerska för att planera lunch och middag. Tom är gift, men frun är på semester. Kanske har han trots allt lite tråkigt, för när hans kompanjoner i ett konstbedrägeri hör av sig och har problem tar han kanske lite för stort ansvar och tar till lite för drastiska åtgärder. Det hela utvecklar sig till en katt och råtta lek med framför allt den brittiska polisen och så småningom om med en falskmålare som Tom identifierar sig med, eller kanske snarare har svårt att intellektuellt… Läs mer

Dit drömmar färdas för att dö är romandebut för Mattias Edvardsson och löst baserad på mordet på Bobby, pojken som påstods ha försvunnit på ett köpcentrum utanför Göteborg men som i själva verket torterats till döds av sin mamma och dennas sambo. Här är delar av handlingen flyttad från Göteborgstrakten till Landskrona,  det är ju en roman och inte ett reportage. Detta ger författaren möjlighet att väva in hur varvskris och tekokris och de borgerliga regeringsåren under sjuttiotalet förändrade om inte Landskrona så i alla fall den finska arbetskraftsinvandrarfamilj i vilken Sammys (Bobbys… Läs mer

Gästbloggarn är inte direkt en naturnära person, men inatt vid halvtretiden när han var uppe i ett ärende (se rubrik) fick han ett infall, en aning, en varseblivning, och tog vägen om vardagsrumsfönstret för att undersöka om någon av alla trädgårdsmarodörer var i farten. Utan linser eller glasögon var det svårt att se, men när han öppnade fönstret hörde han ett misstänkt ljud. Ett ljud han aldrig hört och hoppas han aldrig mer kommer att höra. Något omänskligt. Oh, horror. En godnattläsning av Patricia Highsmith där det grävdes ned och upp lik i direkt angränsning till Tom Ripleys trädgård… Läs mer

Det har skrivits mycket om Ripley-trilogin sedan den gavs ut på svenska i våras, men jag fattade nog inte vad det var jag skulle läsa förrän vid det utmärkta förordet (i den amerikanska utgåvan). ”En amatörpsykopat” gav en ledtråd – Tom Ripley är  något mer än den psykopatkliché som man får tretton på dussinet nuförtiden. Han är osäker på sig själv men handlingskraftig. Feg men våghalsig. Självisk men… ja, självisk. Han är en sammansatt personlighet helt enkelt och utan att någon gång tycka om honom under resans gång vill man inte heller för en sekund att han skall… Läs mer

Skagboys är en prequel till Trainspotting, som var Welsh debutroman tydligen och som ju blev en lysande film (jag har inte läst denna, däremot den mycket underhållande Porno). Trainspotting blev ifrågasatt för att den inte bara framställde heroinmissbrukare som tragiska spillror – det fanns också ett element av coolhet hos Mark Renton, Sick Boy, Spud och de övriga unga Edinburghgrabbarna. I Skagboys (skag är slang för heroin) finns detta eventuella problem också. Tragiken i missbruket är tydlig, men blandas upp med våld, sex och musik, ack så lockande ämnen. Det här är väl någon form… Läs mer

Gästbloggarn vill gärna se sig som en bokbloggarnas Andres Lokko: en klädsamt arrogant smakdomare (ni kanske lägger märke till att jag skriver om mig själv i tredje person här – aldrig ett bra tecken). Idag fick sig självförtroendet en törn då bägge våra morgontidningar delade ut varsin rejäl snyting rakt på kulturnäsan. Det finns inget annat att göra än att redogöra för diskrepansen mellan mina åsikter och kulturparnassens.

Spread the Sunshine Over the Earth, Pilane 2012

Ämne: Zhang Huans kinesiska tempel i Pilanes skulpturpark.
Gästbloggarns åsikt (vid middagsbordet efter en … Läs mer