 |
| Kulturkollo läser har valt aprilbok! Välkomna med i gruppen! |
En av de litterära priser som jag följer med stort intresse är Baileys Women’s Prize for Fiction. Idag var det dags att presentera den kort listan. Kriterierna för att bli nominerad är att det är en roman, boken är skriven av en kvinna, att den skrivits på engelska och att den är nyutkommen i Storbritannien. Alla genrer är välkomna och bidrag från alla världsdelar uppmuntras. Översättningar är dock inte tillåtna.
Idag var det så dags att få reda på vilka som tagit sig vidare till den korta listan. Jag brukar alltid försöka läsa ett par av de nominerade och de jag har att läsa och
Tack, tack Marie Lundström på P1 som fick mig att läsa något som jag inte alls tänkt. Hennes intervju med Edward St Aubyn inledde min lördag och så var det kört. Klart att jag klickade fram Glöm det på Storytel och eftermiddagen blev fylld med pokenad (hej lilla Pichu!) och ljudbok (och några timmars jobb).
Edward St Aubyn är författaren som använt egna erfarenheter med en uppväxt i en gravt dysfunktionell överklassfamilj till att skapa fiktion. I Glöm det är Patrick (eller Edward om man så vill) fem år och tillbringar sommaren på familjens lantgods i Frankrike. Romanen är så snyggt disponerad
Idag avslutas Kulturkollos temavecka i stor stil med en fantastisk intervju. Klicka er dit direkt!
Svarthuset är en brittisk kriminalroman som utspelar sig på landets yttersta utpost, en ö i Yttre Hebriderna utanför Skottlands kust och människorna som lever där är formade av den karga omgivningen. När en av öns män hittas upphängd i ett båthus, död, skickas kriminalkommisarie Fin Macleod dit för att undersöka om mordet har något samband med ett mord som han utrett i Edinburgh. För Fin blir det en resa tillbaka i tiden, han lämnade en gång ön och har sedan dess inte återvänt. Fins
Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Matt: 13:37-38
Åkern är världen är Dola de Jongs roman från 1946 som föredömligt har kommit i nyutgivning i år hos Nilssons förlag. Sällan har jag läst en så gripande roman om flykt och utsatthet som berättelsen om det judiska, nederländska paret Aart och Lies och den grupp av barn som de tar med sig på färden från förföljelse i Europa till en fristad i norra Afrika. Aart har en idé om att han skall köra sin enkla husbil till Marocko, där skall han kunna tjäna
Litteraturhuset i Göteborg har ett spännande program som jag önskar att jag kom iväg på lite oftare. Igår blev det besök på Kritikersalongen läser Elena Ferrante. Det var huvudsakligen del tre i neapelkvartetten som skulle pratas om men det är inte lätt att hålla sig till innehållet i en roman från de andra när berättelserna är del av en serie och är så starkt sammantvinnade. Jenny Högström fungerade som samtalsledare och vid sin sida hade hon två kritiker: Sandra Stiskalo (DN) och Göran Greider (Aftonbladet). Inte är det lätt att hålla balansen mellan talarna när man har en så pratglad åsiktsmaskin
Nu ska jag erkänna, jag började lyssna på Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré mest för att den var från Spanien. Därifrån har jag nämligen svårt att hitta läsning och samlar man länder så samlar man länder. Det var också för att det var en spansk variant på feelgood som jag lyssnade vidare, hade det inte varit för att jag var så fascinerad av skillnaderna mellan de (vanligen engelska) böcker som jag brukar läsa i genren och den här hade jag aldrig fortsatt. Unken kvinnosyn, högtravande överlastat språk och en väldigt gammaldags intrig gjorde den här boken mer till
På läsretreaten i helgen hade vi utlottning av favoritböcker, en nästan omöjlighet när det kommer till mig. Jag kan ju alltid bidra men när det kommer till vinster så har jag nästan alltid redanläst. Så blev det den här gången också, jag vann Istvillingar som jag läste 2015 och vad jag tyckte kör jag en repris på här inunder. Nu har den som vill chansen att få mitt helt olästa exemplar. Kommentera här nedan innan fredag den 10 februari så låter jag lotten avgöra vem som vinner!
… Läs mer Kirstie och Lydia är tvillingar, de är så lika att inte ens föräldrarna alltid kan skilja dem åt. De föddes
Ska man beskriva Ian McEwans senaste roman i ett nötskal så passar underhållande, kvicktänkt bagatell mycket bra. Händelseförloppet där en ung kvinna och hennes älskare bestämmer sig för att röja den äkte mannen ur vägen är en bisak i den här historien, man läser den inte alls för att få reda på ”hur det går”. Det som är grejen här är att det är berättarperspektivet, det är det ofödda fostret inuti kvinnan mage som på ett oefterhärmligt sätt berättar vad som händer, som är så charmigt. Lekfullt och humoristiskt, ironiskt och naivt berättar fostret i sin enrummare om allt som det uppfattar
Den som stannar, den som går är en bok som jag inte hade tänkt att läsa.
Del ett i Ferrante-kvartetten älskade jag, del två inte lika mycket och när del tre dök upp på svenska så bestämde jag mig för att stå över. Men så kom Hannas text där hon tokhyllade och så började jag (drabbad av plötsligt begär) lyssna på ljudboken. När man börjat kan man inte sluta. Enkelt uttryckt oemotståndligt. Så mycket liv som möter mig i den här delen som börjar när de två väninnorna närmar sig 25 och då de befinner sig på väldigt olika platser. Lila har lämnat sin man, fått en son med Nino som hon får uppfostra själv och
Välkommen hit!
Jag är en bokbloggande speciallärare som läser, skriver och lever.
Och dagarna går.
Läs mina inlägg på Kulturkollo!
xr:d:DAF_ZSBbnns:80,j:7390829468128082314,t:24032214
Senaste kommentarer