Slaget om Troja av Theodor Kallifatides är en berättelse som utspelar sig i flera tider. Med knappa tre tusen års mellanrum vill han återberätta det klassiska eposet på ett sätt som Kallifatides hoppas gör att fler upptäcker den grekiska berättelsen. Han bäddar också in den i en ramberättelse som gör att vi som läser måste fråga oss om hur det egentligen är ställt med mänskligheten. Det är de sista månaderna av det andra världskriget, tyskarna har under lång tid ockuperat den lilla grekiska byn, när slutet av kriget nu närmar sig blir metoderna för att hålla befolkningen i schack allt grymmare.

Jag köper nästa aldrig några böcker på bokmässan, det blir så jobbigt att bära runt på dem och det allra mesta jag vill läsa finnas att få på annat sätt. Men. Så är det ett förlag där jag alltid handlar: Nilsson förlag. Helt enkelt för att de ger ut fantastiskt spännande titlar översatta från en mängd små språk och att jag önskar så att de ska kunna fortsätta med det. Den här mässan blev det bland annat Gerbrand Bakkers Omvägen och nu äntligen blev den läst. Tack Ugglan och bokens utmaning #månadensspråk för det!

Nederländska är det alltså det språk som romanen är skriven på trots att den

tisdag 6 februari 2018

trädet och vinrankan – Dola de Jong

Trädet och vinrankan  av Dola de Jong är en nederländsk klassiker från 1954 som nu nått den svenska publiken. Per Holmer har översatt och Nilsson förlag har gett ut den här mycket spännande romanen som är en psykologiskt komplex och nyanserad skildring av kärleken mellan två kvinnor i en tid

Helaftonskväll på Stadsteatern tillsammans med en ojämn uppsättning av Shakespeares Kung Lear. Som sig bör på en stor scen så är scenografin och kostym magnifik. Scenbyten och extraeffekter (hur mannen bredvid mig kan sova igenom nästa hela pjäsen är en gåta med alla blixtar och dunder) blir närmast filmiska klipp a la musikvideo och skådespelarna gör en gedigen ansträngning. Musiken, med pampig stämsång, positivhalare och den falskspelande song-a-song writern som charmar damerna är klart fnissig och narren spelad av Lasse Beischer gör sin improvisationsgrej helt ok men …

Var

Årets första bokreflektion blir kring Där fåglarna slutat sjunga av Jenny Quintana. Den är en välskriven spänningsroman som utspelar  sig i en liten engelsk by och  Vi får möta människoro ai den lilla byn i två olika tider. Huvudperson är Anna Flores, hon kommer tillbaks för att begrava sin mor. Anna flyttade för att studera för 30 år sedan och flytten var på många sätt en väg bort från de tragiska veckorna då hennes syster försvann spårlöst och när hennes älskade pappa dog. Nu har mamman dött och Anna måste ta sig an både sorgeprocessen efter en mamma som hon tappat kontakten med,  begravning,

januari: nederländska
februari: danska
mars: kinesiska
april: ungerska
maj: indonesiska
juni:

Jag kommer hem till jul av Joanna Bolouri blir årets sista jul-lit. Det här är nog det närmaste jag kommer det som man traditionellt tänker sig när man tänker på julbok, eller varför inte julfilm. Det är rappt och det är väldigt brittiskt och det är London och ett gods i Skottland och en stor bullrig familj och kärlekstrassel. Det som möjligen är lite ovanligt är att huvudpersonen Emily är 38 och lärare. Annars är det sig likt. Hon delar en lägenhet i London och är tillsammans med den snygge, välbärgade Robert. Hon önskar att han ska följa med henne hem till familjen över jul och när han avslöjar sin hemlighet

Lojal av Delphine de Vigan är en slags pendang till hennes mycket älskade No och jag. Båda böckerna beskriver och utforskar hur det kan vara att leva på samhällets skuggsida och hur goda människor, goda gärningar gör skillnad, för individerna och förhoppningsvis för samhällsklimatet i stort.

Det är höst i Paris och läraren Hélène är mentor för en klass 12-åringar. Hon brinner för sitt yrke och önskar så att alla hennes elever skall få en bra framtid. I klassen har hon två pojkar, Théo och Mathis, som något oväntat funnit varandra. Hon oroar

Vaggvisa av Leïla Slimani är en lite ovanlig psykologisk kriminalroman i fransk miljö, det som gör att den sticker ut är att läsaren direkt vet vad som hänt. Berättelsen om den franska medelklassfamiljen med två små barn börjar med att de båda barnen mördas och man får också veta vem som gjort det. Att Slimani ändå kan hålla spänning uppe i berättandet är beundransvärt. För så är det, det är oavbrutet spännande och det är en skickligt tecknad karaktär som man vet är mördaren, ledtråd efter ledtråd läggs till pusslet och vetskapen att dådet kommer att ske förstärker vägen fram till det. Romanen ifrågasätter