Vem dödade min far av Édouard Louis är en kort essäliknande text av den franske författaren som blev mycket uppmärksammad för debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegeule. I den berättar han om hur han bokstavligen var tvungen att lämna den lilla ort han vuxit upp i och bryta med med den sociala kontext som var vardag och dessutom lämna sin familj. Han lämnade för att kunna andas fritt, för att fly fattigdomen, för att kunna leva som öppet homosexuell och för att studera sociologi och han använder egna erfarenheter som utgångspunkt i sina undersökningar av mönster i samhället.

I den här senaste

I Det lilla simsällskapet vid havet av Katie May så får vi läsa en ganska typisk brittisk feelgood. Det handlar om att några kvinnor i övre medelåldern träffas av en slump på stranden i Whitstable, de passar in högvattnet för att kunna simma. Kvinnorna har var och en sina hemligheter och så sakta lär de känna varandra. När ett byggföretag bestämmer sig för att riva badhytterna och bygga ett nöjeskvarter så bildar kvinnorna ett simsällskap för att samordna sina protester.

Mycket humor, härlig simning, följa sina drömmar och tillsammans kan vi. Typ så.

Gott så.

Berättelsen utspelar sig i ett land som inte namnges och det pågår ett krig som har många likheter med det

En sommar i Devon av Lucy Diamond är en sån där engelsk feelgood där du vet ungefär vad du kommer att få och den vetskapen fungerar precis som den ska på mig som läser. Känslan av att allt är tryggt och mysigt och en aning fnissigt emellanåt. Underhållande, härliga miljöer med vackert väder och så förstås några förvecklingar som i slutet ordnar upp sig. Perfekt. För mig som blev änka förra året så är det dock lite tradigt att nästa alla böcker av det här slaget har en änka i huvudrollen, ofta en kvinna som förlitat sig på sin man både ekonomiskt, socialt och praktiskt. Änkan stöter på hemligheter som dolts

Gårdagens lyssning var den fantastiska romanen My Last 10 Minutes 38 Seconds in This Strange World  av Elif Shafak.

Leila, en prostituerad i Istanbul, blir mördad och slängs i en soptunna och under de 10 minuter och 38 sekunder som dröjer mellan hon dör tills hennes medvetande upphör så minns hon tillbaka på sitt liv. Barndomen som är full av omsorger och trygghet, uppväxten i Van med skola och senare det hårda livet i Istanbul passerar förbi . Redan som sexåring utsätts hon för sexuellt våld och resten av livet så skall hennes kropp bli  utnyttjad av män samtidigt som Leila också

Vi har inget vidare förhållande jag och Kate Morton. Det ska sägas direkt. Den nya romanen Klockmakarens dotter  övertygar mig faktiskt inte alls att ge henne fler chanser. Det är något som hela tiden irriterar mig, jag har ofta svårt för spöken och andar och dessutom så tycker jag det blir för många ord och för spretigt. Lite mycket drama och lite för mycket av det mesta. Nu ska jag säga att jag lyssnade på boken och troligen hade den vunnit på att läsas.

Romanen växlar mellan nutid och flera olika tidsplan och det allra mesta är kopplat till godset Birchwood Manor. Om vi börjar i nutid så

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine  är en sån där bok som man kan rekommendera till alla. Oavsett kön eller ålder så kommer man att få nya tankar när man läser! I korta och välformulerade essäer så skriver Pine personligt och samtidigt allmängiltigt om allt det där som man som kvinna (eller man) kanske inte pratar om. Livet med en missbrukande förälder, infertilitet, menstruation och klimakterie, att välja att inte vara duktig och hur hon i jakt på bekräftelse och bedövning tar till sex, alkohol och droger.

Ätstörningar och våldtäkt, man kan tänka sig att det blir mycket dyster läsning