I SvD idag kan jag läsa om Alan Hollinghurst och vad passar då bättre än att reprisera min text om hans senaste roman som nu översatts till svenska? Repris alltså från 6 augusti 2011:

The Stranger’s Child

På omslaget av Alan Hollinghursts Man Booker nomineraderoman The Stranger’s Child ser vi en labyrint. En tuktad häcklabyrint hör till en formell engelsk slottsträdgård och inne i labyrinten ska det helst sitta speglar i återvändsgångarna också så att den som försöker ta sig ut ska bli riktigt förvirrad. Det är en mycket väl vald bild för den här romanen som är

Jag ville inte leva mitt liv med dem och alla deras historier, alltid desamma. Ibland kändes det som jag levde flera liv på en gång (…). Jag började förlora mig själv, jag visste inte längre vad jag själv ville. Jag visste bara vad jag inte ville. Jag ville inte ha ett sådant liv. 

Nina heter Nina av en slump, det var ett fint namn tyckte mamma och pappa då när hon föddes och de fortfarande var en familj. Helst av allt skulle Nina vilja vara döpt efter huvudpersonen i Tjechovs pjäs Måsen. Hon, liksom flickan i pjäsen, är flickan som drömmer om att bli skådespelare, drömmer om en annan plats som… Läs mer

Dags att resa till Berlin i verkligheten och till Wien med Enligt O. Rent fysiskt har jag aldrig varit i Wien men jag befann mig där i somras när jag läste den fantastiska Haren med bärnstensögon. På bokmässan lyssnade jag dessutom till Edmund de Waal, jag kan bara uppmana alla som är intresserade av Europas historia och konsthistoria att läsa. Lite ungdomens Ultravox på det!

Allt som är jag – Anna Funder

Det är med viss bävan jag ser fram emot att testa currywurst i Berlin och inte blir man mer sugen när man till slut får reda på hur receptet, av en slump, blir till i krigsslutets Hamburg. Nyfikenheten över den inte alltför eleganta rätten får berättaren, Uwe själv tror jag minsann, att muta en gammal dam med tårta för att få höra hemligheten, men först vill hon berätta en kärlekshistoria som utspelar sig i krigets absoluta slutdagar. Jag tror nog att Uwe är mer intresserad av denna än av korven också med lite perspektiv. Det är en… jag får förfalla till att använda det slitna ordet ”gripande”…… Läs mer

Visst var de lite lika, Bland träden och En lång vinter. Dimman höljer träden och människorna som skuggor på omslagen, de är båda fyllda av berättelser som bara anas, konturerna finns där och det är upp till läsaren att fylla på innehållet. Båda böckerna är skrivna på en prosa som inte har ett enda ord för mycket, berättelserna förs fram genom människornas handlingar mer än genom beskrivningar eller dialoger och miljön är karg, kall och känslorna mer anas än uttrycks. De existentiella frågorna ställs oss som läser, liv och död sida vid sida.

Colm Tóibíns lilla vackert formgivna roman,… Läs mer

Grått är vädret i oktober och grå är böckerna som ligger på mitt bord. Nu får jag se om innehållet liknar varandra också?… Läs mer