Idag inleder vi ett nytt tema på Kulturkollo och jag skriver kort om Aravind Adigas Amnesty. 

Hur det än är så väljer jag nästan alltid det skönlitterära texten när jag ska och förpassa mig till en annan del av världen. Jag vet att jag tjatat om författaren Aravind Adiga men hans romaner är mycket läsvärda, nu senast har jag läst Amnesty. I den får vi resa till Sydney, i sällskap med Danny som är en olaglig immigrant i den stora staden full av möjligheter. Danny har lämnat Sri Lanka för att försöka skapa sig ett nytt liv. Han försörjer sig som städare, han sover i ett lager och bär runt på sin dammsugare

Ghachar Ghochar av Vivek Shanbhag finns just nu som SR s följetong och jag blev så glad att upptäcka att en historia från södra Indien nu bjuds på P1. Boken är utgiven på svenska på Appell förlag och det är extra spännande att läsa böcker från de mindre förlagen, den utgivningen är lätt att missa för en storytellyssnare som jag.

En ung man fördriver sin tid på ett kaffehus i den sydindiska staden och han undviker helst att gå hem till huset där den traditionella storfamiljen huserar. Hans farbror har med sin entreprenörsanda lyckats arbeta upp ett kryddhus  som

Längtans latituder av Shubhangi Swarup var resans indiska läsning och kanske var det inte den bästa boken att slattläsa på bussresor och i hotellrum. Helt enkelt för att det här är en roman som kräver att man låter sig svepas med, att man sjunker ner i miljöerna och språket och tar sig tid att reflektera över den annorlunda syn på världen och livet som man får en glimt av genom texten. För en praktisk sinnad och välorganiserad svensk (med visst kontrollbehov) aka mig så är det poetiska bildspråket, vindlande berättandet som sömlöst rör sig mellan myter och verklighet, den uppbrutna tidslinjen