Vår älskade  av Kamila Shamsie är en roman som jag köpte redan förra sommaren, 2017 vann Home Fire nämligen Bookerpriset och jag blev så nyfiken. Sedan kom livet emellan.

Vilken tur att Polaris helt oväntat skickade den svenska översättningen till mig! Det här är en lysande roman helt i min smak. Jag gillar typ nästan allt. Det glimrande språket, de aktuella samhällsfrågorna, hur texten gör att jag hela tiden skiftar i lojaliteter och hur jag tvingas ifrågasätta mina fördomar, hur människorna är människor och hur komplexa frågor görs mänskliga utan att förenklas. Ja, ni hör! Bra

januari: nederländska
februari: danska
mars: kinesiska
april: ungerska
maj: indonesiska
juni:

Jag nås av beskedet av att Amos Oz avlidit i sviterna från cancer och jag minns den israeliske författare som kanske mest av alla arbetat för en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten. Oz är hebreiska och betyder styrka, en passande pseudomym för en man som hela livet kämpat för fred. ”Make peace, not love” är också ord som dyker upp när man letar fakta kring honom. Kärlek räcker inte, det ska till handling också! Jag hittar till en fin intervju i The Guardian, visserligen från 2007 men jag länkar ändå. Den beskriver hur Oz sakligt och med engagemang försöker hjälpa

Jamenvisst! Nu är det så att min lilla blogg har haft 1 000 000 sidvisningar under de sju år som den har funnits. En del av dem är säkert olika typer robotar som klickat sig in men de allra flesta är besökare som läst och ibland till och med lämnat en kommentar. Stort tack för det! Jag startade bloggen en gång för att jag ville ha en plats skriva på som skulle fungera som ett utökat minne. 6869 inlägg har det blivit med väldigt olika innehåll. Böcker och läsning, lärartankar, pyssel, resor och så det där som jag klassificerat med taggen och tiden går … 

För att göra dagen lite mer högtidlig så lottar

Genom att vara frånvarande hade jag brutit mot lagen som kräver att man är där och att man, när man är där, måste göra något. Måste uppnå något. 

Jag kallade honom slipsen av Milena Michiko Flasar är på sätt och vis en roman om sorg. På en parkbänk i en japansk storstad sitter Taguchi, han är tjugo år och har de två senaste åren hällt sig instäng på sitt rum. Han sörjer sin förlorade barndom som han såg som oskuldens tid, han sörjer ett svek från en vän och han sörjer att två år av han ungdom har förspillts. Livet som hikikomori var ett val, han hamnade i en jobbig situation och valde en utväg som var en återvändsgränd.

Bortom solens strålar av Arkan Asaad är den tredje romanen om den kurdiske killen Amàr som kommer till Sverige som flykting när han är tre. Han och hans syskon växer upp i en trygg villaförort, hans föräldrar arbetar hårt och de lever ett gott liv ända tills den dag då faderns släktingar hör av sig och berättar om vad som hänt dem efter det att den lilla familjen kommit till Sverige. Amàr har fram tills dess vuxit upp i tron på att han inte har någon släkt och den återupptagna kontakten med de kurdiska släktingarna förändrar hans far. Våld och missbruk gör att familjen splittras och Amàr får ta ett

”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”

Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och

Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig