Det är ett otroligt vackert omslag som möter mig när jag först packar upp Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin. Jag ser pojken i silhuett som sitter i en ruta och andra människor som tittar mot honom, han möter inte betraktarnas ögon och ornamenten i det inrutade gör mig införstådd med att det handlar om en muslimsk miljö. Sverige närmare bestämt, och den unge mannen heter Noha, eller egentligen Noh men den svenska damen i flyktingmottagningen tyckte att det var lika bra att skriva dit ett a så att namnet skulle bli lättare för svenskar att säga. Nohas föräldrar flydde från Eritrea och
… Läs mer
Senaste kommentarer