Jag har funderat en hel del kring den drös av författare som mer eller mindre förtäckt gör upp med sina kända föräldrar. Under våren har jag läst både Felicia Adjö, Stäpplöperskan och Om man håller sig i solen – böckerna är sinsemellan olika men har temat med otillräckneliga föräldrar gemensamt. Varför går man ut i offentligheten, varför vill man på ett närmast terapeutiskt sätt rensa bland barndomstrauman? Har det ngt allmängiltigt intresse eller? När jag lyssnar till Johanna Ekström så säger hon att hon ville skriva en bok som skulle vara en brandvägg mellan henne och hennes ofödda… Läs mer
Senaste kommentarer