Jag kallar det för en stat, där allas långsamma självmord heter ”liv”

Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja

De sista vännerna är den avslutande delen i Jane Gardams trilogi om imperiets barn. I den har vi fått följa tre människoöden som alla påverkats starkt av att växa upp i den starka kolonialmakt som Storbritannien en gång var. Nu finns bara en spillra kvar av den och de människor som fostrades in i samväldet är också på väg bort. Extra spännande är det då att läsa den drygt 90-åriga författarinnans skildringar av ett liv som inte längre är. Jag kan se de tre romanerna bli en härlig Tv-serie, där finns alla ingredienser till det.

I De sista vännerna är det dags för invånarna i den lilla byn i Dorset

Bridget är fru till IRAs handgångne man Francis. En förrädare i familjen börjar 1989 när attentaten mot brittiska soldater har tagits till kontinenten där IRAs fotfolk kan agera mer anonymt. I Storbritannien jagas de kända ansiktena alltmer effektivt och konflikten går mot en vapenvila. Medan de högre befälen i IRA positionerar sig för en politisk framtid används Francis som en bricka i ett spel för att få bättre villkor i förhandlingarna genom fortsatta terrorhandlingar. Vi får genom Francis och Bridget följa slutfasen av The Troubles, den något underdrivna benämningen på konflikten

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är något så ovanligt som en debutroman som blir nominerad till Augustpriset och nu har jag lyssnat till den i författaruppläsning. Måste börja med att berömma inläsningen, det var riktigt fint att komma författaren så nära. Lite småsvårt blir det nästan att hålla isär huvudpersonen Elise med Isabelle själv och jag får påminna mig om att det är fiktion, inte självbiografi. Elise i romanen skriver på en bok och ja … ni fattar.

Elise är studenten som rotlöst flyttar runt i andrahandslägenheter, skriver lite halvhjärtat på en uppsats och mest

Då kommer nästa bok på film-tips från mig. Kulturkollo kör temat hela vecka och jag fick en anledning att se lite Netflix. Vet ni att de har en kategori program som är just baserade på böcker? Himla bra om man letar efter en bok som också finns som film … En ganska nyutkommen originalproduktion från dem är långfilmen baserad på Hillary Jordans roman Mudbound. Som jag hade önskat att den här filmen hade varit en mini-serie om tre delar istället för en lång långfilm. Jag pausade faktiskt ett par gånger för att hålla fokus uppe. Castingen i filmen är riktigt bra, leran är väldigt lerig och det rasistiska

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen