Steglitsan av Donna Tartt – Dickens efter 11 september

Bloggredaktör’n flinade när jag halvvägs genom läsningen av Steglitsan provade underrubriken till detta inlägg (”Dickens efter 11 september”). Dickensanalogin var tydligen uppenbar och redan överanvänd i recensioner. Inte desto mindre så är Theo Decker, moderlös efter ett bombdåd, och persongalleriet runt honom en pastisch på Dickens. Theo är utlämnad till först en sympatisk men dysfunktionell överklassfamilj som tillfälligt tar sig an honom och sedan till sin pappa, en slarver till spelmissbrukare. När han så småningom finner någon sorts permanent fast punkt är det hos den godhjärtade antikrenoveraren Hobie. Det geografiska navet i berättelsen är Manhattan, växelvis får idylliserade miljöer från Upper East Side och Greenwich Village och en hotfull obekant storstadsmiljö symbolisera Theos tillfälliga trygghet respektive hans utlämnade position. Las Vegas visar det andra Amerika, i kulturlösa, efter fastighetskraschen tomma, spökförorter blir Theo i exil halvvuxen. Slutligen kulminerar berättelsen i ett mörkt främmande Europa, närmare bestämt i Amsterdam.

Huvudtemat är berättelsen om Theos utsatthet när han från tretton års ålder blir inneboende på nåder hos diverse välgörare. Huvudpersonen  är närvarande vid bombdådet som dödar hans mamma och träffar i samband med detta sin stora kärlek, Pippa, som till skillnad från Theo får svåra fysiska skador. Bägge är dock psykiskt ärrade, vilket Tartt elegant och återhållsamt låter skymta fram men inte dominera berättelsen. Det direkta traumat, följderna av att mista sin trygghet och den sociala utsatthet som följer av detta formar Theo. Runt honom beskrivs ett antal livsöden och totalen bildar en berättelse av klassikertyp. Det som avslöjar att berättelsen utspelar sig i en mer komplex nutid än förlagorna är historiens upplösning som lämnar läsaren i ett moraliskt jasåtillstånd. När antihjälten Boris, Theos ungdomskamrat och en smågangster, genom ett klassiskt uppoffrande agerande så småningom räddar Theo görs det i en värld där inget är svart eller vitt och där den myndighet som trots allt är behjälplig inte är god utan i bästa fall rationell. När vi lämnar Theo är han i full färd med att göra ogjort den skada han åsamkat sin omgivning och Tartt låter honom kliva ur sin ödesbestämda roll och reflektera över konstens roll och äkthet som är ett viktigt tema i bokens avslutande del.

Jag har inte läst Tartt tidigare och blev glad över hur fullständig och gedigen Steglitsan var. ”Stor” litteratur helt enkelt, berättelsedriven med teman som aldrig får ta överhand utan som mognar fram. Om man skall kritisera något känns den avslutande gangsteruppgörelsen som utspelar sig i Amsterdam som den svagaste. Jag kan inte heller riktigt bestämma mig för om jag tycker om stilbrytningen precis på slutet då Theo, berättarjaget, som jag uppfattar det ”släpps lös” väldigt abrupt. Men jo, vid närmare eftertanke gör jag nog det. Tycker om.

/Gästbloggare M

Vill man händelsevis läsa vad bloggredaktör’n skrev om samma bok så hittar man den texten här.