salladsnätter – en brasiliansk bok om saknad

När Ada dog hade tvätten ännu inte hunnit torka.


Så inleds den brasilianska lilla pärlan Salladsnätter av debutanten Vanessa Barbara. Efter femtio års äktenskap lämnas Otto ensam kvar. Ada hade gått bort utan att vattna krukväxterna. Allt i huset höll andan och väntade. Otto väntar i det gula huset där de levt ett halvt sekel och sorgen är innerligt och hjärtskärande beskriven. Otto har under äktenskapet lidit av sömnlöshet och Adas avkok på sallad var hennes lösning på tillståndet av limbo mellan sömn och vakenhet. Nu när Ada dött hjälper inte ens det för att lyfta Otto ur sin sorg.

Nu led Otto av en sömnlöshet utan ände. De onda tankarna skulle bli kvar för alltid, för det kom aldrig mer några morgnar, nu var alla nätter salladsnätter. Och Otto avskydde bladgrönsaker.


Som tur är har han grannarna. De bor alla på nysavstånd i den lilla brasilianska staden och har alla en alldeles egen historia att berätta. Med humor och dråpliga berättelser skildras deras liv och leverne och allt eftersom Otto återvänder till livet blir han allt mer varse att det finns något som han inte förstått. Var det så att Ada hade en hemlighet för honom?

En av grannarnas berättelse drabbar mig lite extra, det är herr Taniguchi vars öde baserar sig på den verklige Hiroo Onoda . Onoda/Taniguchi drar ut i krig för att försvara kejsaren och nås inte av beskedet att kriget är slut. Han lever i mer än 30 år på Filippinerna och förvarar sitt land till sista stund och i romanen så är nu den gamle mannen drabbad av alzheimer. Det enda han minns är tiden då han var i krig, att han måste försvara sin kejsare. Otto sörjer sin vän och sörjer den goda tid som en gång var, till tröst lagar han till ett blomkålshuvud och drömmer om eftermiddagarna med pingis.

För mig är det de små vardagsbestyren som lyfter den här berättelsen. Humor, oväntade vändningar och melankoli finns med i den här anrättningen men det är de stillsamma vardagsreflektionerna som jag kommer att minnas. De små detaljerna som bygger ett liv.

Lite googlande blev det också förstås, jag lärde mig att författaren är född 1982 och att São Paulo är den stad i världen med störst japansk befolkning utanför Japan. Bara en så’n sak.  

Vill man veta mer om Vanessa Barbara kan man kika i det nya numret av Fyrahundrafemtio eller ta sig till mässan i september. På fredagen klockan 13 och klockan 16 dyker hon upp – återkommer med programpunkterna när det närmar sig. Och säkerligen en direktrapport – 111 dagar kvar att vänta!