Gästbloggar-Modernista: De förrådda (António Lobo Antunes)

Modernistas höstkatalog överväldigade Redaktör Anna, som i panik men samtidigt i god chefsanda delegerade rubbet till Gästbloggare M (som lämpligt nog behövde en rejäl litterär spark i baken).

Om ni som jag inte känner igen författarnamnet kanske ni som jag känner igen författaren från teve. En svår portugis har ni avfärdande tänkt när ni sett honom i någon mindre lättillgänglig företrädare till Babel. En nobelpriskandidat.Det senare har även föresvävat Antunes alter ego i De förrådda. I den halsbrytande medvetandeströmmen som är boken drömmer den från kolonialkrigets Angola hemvände, bittre mannen i en bisats om att befinna sig på en båt till Stockholm. Ständigt sömnlös har han sökt sig till en nattöppen bar där hans berättelse riktar sig till en kvinna som han försöker (och lyckas med att) förföra. Han är hänsynslös i sin självanalys, men bottenlöst besviken på den politiska och militära elit som tvingade honom att föra deras krig och att som läkare vanmäktigt se nittonåringar dö på den afrikanska landsbygden.

Den europeiska litteraturen börjar med en återvändande soldat som omslagstexten lyder och om de alltmer fruktansvärda tillbakablickarna på krigets sinnessjuka fasor från en hemvändare inkapabel att anpassa sig till sitt gamla liv är ett vanligt tema är formen unik. Monologen är närmast obegripligt rik på utvikningar och liknelser som aldrig är i närheten av att kännas litterärt tillkämpade (något som jag är direkt allergisk mot). Jag skulle kunna exemplifiera med ett citat, men det skulle ändå inte åstadkomma den ångvältseffekt som läsningen av ett kapitel (prydligt namngivna med varsin bokstav i alfabetisk ordning) gav. Jag läste stora delar av boken på offentliga platser och blev helt avskärmad, insvept i ordmassan. Ofta pinsamt småleende dessutom.

Ett bländverk, tänker ni. Ekvilibristik. Ja, men som alltid blir det inte stor litteratur utan människokännedom. Grundmurad pessimistisk sådan får man väl säga, men någonstans är den om inte hoppfull så förlåtande. Beskrivningen av den ensamme mannen i sin för stora släktlägenhet, de sömnlösa nätterna, det kroppsliga förfallet, alkoholen – på något underligt sätt är det trösterikt att läsa. Det finns en passage på slutet där berättaren uppammar energi nog att suggerera fram en tänkbar framtid tillsammans med kvinnan han skriver till. Han är noggrann med att inte förväxla trygghet och bekvämlighet med kärlek, men han erkänner till slut de förstnämnda som en möjlighet. Lika stark är dock beskrivningen av vargtimmarna när staden vaknar och vargtimmar är som bekant inte att leka med, särskilt inte ensam i en för stor lägenhet med utsikt över floden.

/Gästbloggare M