Gästbloggar-Modernista: Queer (William S. Burroughs)

Modernistas höstkatalog överväldigade Redaktör Anna, som i panik men samtidigt i god chefsanda delegerade rubbet till Gästbloggare M (som lämpligt nog behövde en rejäl litterär spark i baken).

William S. Burroughs och jag mindes först inte vad den hette – cut-upteknikens kultbok från min ungdom, hajpad av musikpressens hippie- och beatnikreliker. Naked Lunch var det som mitt tonåriga jag förundrat hackade mig igenom, med dess dröm- och hallucinations-sekvenser. Och i fel ordning då, antar jag; vet inte om jag riktigt förstod och tog till mig cut-upgrejen. Queer är ett tidigare verk, betydligt mer konventionellt till formen och bedrägligt avslappnat berättad. William Lee är homosexuell på den tiden det innebar att han är pervers, degenererad. Han bor i Mexiko där man kan leva billigt och gott som amerikan (ja, ni fattar – som amerikan från USA). Hans värld är barer och en krets av exilamerikaner där han trots ett initialt motstånd lyckas få en yngre man att bli hans älskare. Så småningom reser de bägge till Sydamerika för att leta efter en mystisk, sinnesutvidgande drog och i ett märkligt anti-klimax lämnar vi Lee där någonstans, jag minns inte var men eventuellt på väg hem till Mexiko.

Det här låter inte så märkvärdigt och det är en kort berättelse som rullar på och knappt får ett avslut. Dock är den väldigt gripande på ett subtilt sätt. Det är knappt man märker dem, krackeleringarna där Lees sönderfall skymtar. Om vi börjar med drogerna glimtar de bara förbi. När man följer hans dygnsschema förstår man att han lever ganska hårt men det finns inget av den traditionella yrselframkallande beskrivningen av en människa i upplösning. Vi får bara ana den, genom det logiskt sett vansinniga i hans jakt efter okända droger i indianland till exempel. Lee bär en revolver och man får några korta, i förbigående berättade, glimtar av vad han använt den till i berusat tillstånd. Queer skrevs när William S. Burroughs berbetade sorgen efter att ha vådaskjutit ihjäl sin hustru i en Wilhelm Tell-lek. I boken skjuter Lee en fångad mus genom huvudet. Och homosexualiteten beskrivs ur ett idag lyckligtvis nog föråldrat perspektiv. Samtidigt är det både en fin och krass kärleksskildring samt en naken beskrivning av sexuellt begär.

Queer är bedrägligt enkel och realistiskt komplex. På omslaget står Burroughs tillsammans med David Bowie och när vi kör hem genom den sista augustikvällen med Bowie i bilstereon slår det mig hur den här anglo-amerikanska kulturen där Burroughs via Warhol via Velvet Underground via Bowie via punken är min kultur. Och den leder bakåt till bebop och Steinbeck (Queer är Riddarna runt Dannys bord på knark) och jag blir nostalgiskt tårögd där i höjd med Partille sådär som man blir när man märker att man fortfarande kan tycka att ett gitarriff eller en bok är geniala i all sin enkelhet.

/Gästbloggare M