i skymningen sjunger koltrasten – Linda Olsson

Rotlöshet och kärlek till konst och litteratur förenar de tre huvudpersonerna i Linda Olssons nya roman I skymningen sjunger koltrasten med författarinnan själv. Otto, Elias och Elisabeth bor alla i en trappuppgång i ett hus i Stockholm och alla har de delar av sitt liv de vill dölja eller glömma. Otto är den före detta antikvariatägaren som satte sitt liv på paus när hustrun dog, Elias är den unge serietecknaren som lever sitt liv på natten och Elisabeth, hon är kvinnan som inte går ut. Det är mars och snögloppet och narvinden gör livet både kallt och ensamt men det ska bli vår igen, koltrasten ska sjunga sin vemodiga ton igen, och sakta börjar en vänskap växa fram mellan de tre solitärerna. Det börjar med ett paket som kommit fel, det fortsätter med små trevande försök i farstun (hallå Linda Olsson, just i ordvalen farstun och portingången lever ditt svenska språk kvar i det fyrtiotal som du växte upp i, parentes). När jag lyssnade på Linda på bokmässan så poängterade hon att hon vill att böcker ska sluta hoppfullt. Hur det går för de tre, lite tilltufsade och vingbrutna, människorna ska jag inte avslöja. Det ska man läsa själv.

Det är en enkel, rakt berättad bok som Linda Olsson skrivit den här gången. Jag tycker att det är modigt av henne att strama upp, korta ned och inte sväva ut i allt för många ord. Om jag har någon kritik mot hennes tidigare böcker så har det just varit att de balanserar på randen till det sentimentala. Det här är en berättelse som skulle kunnat bli en aning smetig men hon håller sig från det genom ett konstaterande och nyktert språk där handlingen drivs framåt av att tiden går. Tiden, böckerna och koltrasten samarbetar för att läka sår, att börja på nytt och att våga vara ärlig. Böckerna och samtalen om böckerna spelar en stor roll för huvudpersonerna och vill man veta mer om dem så kan man läsa Lindas eget boktips som finns här på kulturkollo. Där berättar hon om vilka titlar som inspirerade henne när hon skrev. Just skrivprocessen var något som hon kvarhöll sig på när hon pratade på mässan. Det här är den första boken som hon skrivit på sina två språk samtidigt. Hon är svensk men har bott länge i Nya Zeeland och de tidigare romanerna har skrivits på engelska.  Nu prövade hon något annat och hon medger småskrattande att det kan tyckas lite onödigt när man är till åren kommen att skriva samma bok två gånger. Rent praktiskt så går det till så att hon har två fönster uppe samtidigt på sin dator och så skriver hon växelvis. Språken påverkar varandra och hon har ofta fått kommentaren att hennes engelska har en vemodig klang. Som min favoritfågel då; den svarta sorgfågeln – koltrasten.

Mitt möte med henne på bokmässan läser man om här och hennes eget boktips hittar man här.