Tusen dårar – Quim Monzó skriver noveller; motvilligt

Att skriva noveller. Är inte säker på att jag läst tillräckligt många för att kunna generalisera, men om Munro (i de fåtal jag läst av henne) beskriver hela livsöden fungerar den för mig okände katalanen Monzó annorlunda. Han tar en betraktelse, adderar en fundering och placerar dem i en novellkontext. En person besöker sin far på ålderdomshem. En miljö och situation värd att betrakta. Vad skulle hända om pappan var transvestit? Jo, man lägger en absurditet till betraktelsen och gör novellen vassare. Kanske är det publikfrieri, kanske är det ett sätt att stå ut med tristessen i att skriva noveller, för skall man tolka en del av texterna som återspeglande författarens åsikter så är det inte av egen vilja utan för att mätta en spirande novellmarknad han skrivit Tusen dårar.

Research är inte min starka sida så ni kommer inte här att få reda på Monzós avsikter med sin samling, men den är åtminstone väldigt underhållande. Jag inbillar mig att det inte är jättelångt till Hammarbyhunden (Redaktörn teaterviskar att han heter Jonas Karlsson; Redaktörn har dessutom läst honom till skillnad från mig). Ibland känns det kanske lite banalt, men han kommer tillbaka till åldrande föräldrar några gånger och då blir det starkt, liksom relationsanalyserna. Det balanserar iblande på gränsen till intellektualiserande, men klarar sig. Så, ni kollektivåkare därute, följ Gästbloggarns exempel och låt en katalan sticka fram lite nonchalant ur trenchcoatfickan i höst.

/Gästbloggare M