Kunskapens frukt (Liv Strömquist)

Ni vet det redan – eftersom Liv är en rock star vet ni redan vad hennes senaste handlar om. Om ni var på bokmässan såg ni den ringlande kön för att få den signerad. Och har ni en feminist till dotter så kom hon hem från samma mässa med tindrande ögon efter att ha träffat Liv. Allt det där är så välförtjänt naturligtvis, men lite lite besviken är jag ändå. Kunskapens frukt är inte riktigt lika vass som Prince Charles till exempel. En del grepp är smått uttjänta – som att berättarrösten säger en sak och en seriefigur upprepar det ordagrant i en pratbubbla. Och, jag vet inte … hon är inte lika förbannad på det där återhållsamt iskalla sättet längre. Kanske är ämnet – det kvinnliga könet och den kvinnliga sexualiteten – lite för… symboliskt… Den uppmärksamme bloggläsaren märker kanske av en tvekan hos den snart femtioårige, manlige, skribenten. Allt jag skriver från och med nu är troligen sjävmål (slänger alltid in denna disclaimer i texter om feministisk litteratur för att visa att jag är inte bara är hip utan meta-hip; sååå trött). På förra årets mässa hörde jag Strömquist berätta om att hon ofta av män fick höra att de var rädda för henne, något som hon tolkade som maskerad härskarteknik. Hon har troligen rätt (meta-meta-hip).

Slutsvamlat. Boken lanserar omgående namnet vulva för att lyfta fram de yttre aspekterna av kvinnans kön. De som NASA retuscherade i en broschyr vi skickade ut i rymden för att förklara mänskligheten för utomjordingar. I en väldigt rolig sekvens tänker sig författaren (och NASA) hur rymdvarelserna chockas av en icke-retuscherad springa i en skiss över den kvinnliga anatomin. En räcka män, i dubbel mening absurt intresserade av kvinnors sexualitet och fysiologi, porträtteras. Menstruation, orgasm, den märkvärdigt bristfälliga kunskapen om klitoris behandlas. I vanlig ordning backas resonemanget upp av referenser till den research som gjorts och här reagerar jag över att ingångsmaterialet är tunnare och lättviktigare än i tidigare böcker som ofta sammanfattade tung genusvetenskaplig forskning. Samtidigt är väl detta ett bevis för Strömqvists tes att kvinnans sexualitet ansetts så oviktig, alternativt skrämmande, att den inte bevärdigats någon seriös forskning utan bara spridda moralistiska hypoteser från manliga galenpannor. Anmärkningarna till trots är detta fortfarande angeläget för alla.

/Gästbloggare M