Blindheten (José Saramago)

Som ett led i Lissabonresan så lånade Redaktörn Blindheten men om jag fattade rätt var hon dystopitrött efter ett nyligen avslutat Kulturkollotema. In rycker Gästbloggaren och Blindheten visar sig inte vara någon lek direkt. När medborgarna blir mystiskt blinda en efter en reagerar myndigheterna med repression och internerar de sjuka för att hindra smitta. I den isolerade miljön i ett före detta mentalsjukhus är det den starkes rätt som gäller när Saramago beskriver samhällsmekanismer i mikroformat. Den seende huvudpersonen får ta en Kristusroll och när man så småningom lämnar sjukhusmiljön för den nu helblinda världen utanför brottas hon, otillräcklig, med moraliska frågor. Boken rusar i en sorts turbodialogform genom träck, död och stank av förruttnelse. Människans totala hjälplöshet, oförmågan att se – symboliken är inte direkt subtil och för säkerhets skull sammanfattas detta i de avslutande meningarna med att det är en chimär att vi ser, även när vi inte är fysiskt blinda.

Jovisst var den bra, men det är något som jag inte riktigt orkar med med i alla fall undergångsvarianten av dystopier. Började titta på The Road i morse, men fick stänga av (och gillade inte heller boken). Såg ett avsnitt av The Walking Dead istället, något bristande logik där kanske. Någonstans är man ute efter att sätta fingret på människans innersta antar jag, avskalad all kulturell fernissa och fysisk trygghet – vad finns kvar? Jag känner – förutom depression – mest att det som finns kvar är mindre intressant än när vi verkar i den mer komplicerade, till synes fria, värld vi gudskelov befinner oss i. Alla pseudoproblem vi har lyxen att ta oss an är kanske futtiga, men intressantare än att läsa om folk som letar mat och begraver lik utan att kunna se. Nu blev det lite banalt märker jag, men ni såg ju i första stycket att jag fattat symboliken. Som straff skall Gästbloggaren läsa om Kallocain. Fortsättning följer.

/Gästbloggare M