Sveriges Radios romanpris – nomineringarna är här

Det här är en roman om en författare som sjunker allt djupare in i depressioner och som under flera omgångar tvångsvårdas inom psykiatrin. I fabriken får hon elchocksbehandlingar, hon är helt i vårdens våld och kan inte protestera mot behandlingarna som hon upplever förändrar hennes minnen, hennes förmåga att hitta språket och hennes personlighet. För att inte tappa bort sig själv helt så skriver hon ner fragment av minnen från sin barndom, ungdom, äktenskap och skilsmässa och de fladdrar förbi i texten. Det här är en text som jag upplever som en blandning mellan frustration över maktlösheten och ett desperat försök att rädda det som räddas kan.

Djupt berörande blir läsningen och Linda Boström Knausgårds text som bär tydliga autofiktiva drag blir ju inte mindre intressant när man kan korsläsa den med hennes ex-makes texter. Karl-Ove Knausgårds årstidskvartett (jag fullkomligt älskade Om våren) utspelar sig under samma tid och det blir två sidor av samma skeenden  som man får följa. Mycket intressant, det visar på att det aldrig finns bara en enda berättelse, det finns två, det finns många. Varken K-O K eller L B-K kastar dynga på varandra utan de observerar och reflekterar och ställer oss som läser frågor. Vad innebär det att lova varandra att leva i nöd och lust? Hur hanterar man livet och logistiken när man är en familj med fyra barn och en av föräldrarna är mycket sjuk (och för den delen inte har körkort trots att man bor på landsbygden)? När en i ett äktenskap är sjuk så måste beslut ändå tas, kan man det? Hur länge är det rimligt att kämpa tillsammans när kärleken och lusten tagit slut? Barnen är oftast hållna utanför i romanerna och det visar på en respekt för dem som jag uppskattar. Man önskar dem liksom bara allt gott.