stipendium till Christin Ljungqvist

Då är äntligen recensiondagen för Christin Ljungqvists tredje roman kommen. Jag lästeRävsång lagom till släppet för någon vecka sedan och jag kunde nästan inte hålla mig från att skriva om den redan då.

Precis som Christin berättade då, så är det här en roman om livet som det är för en ganska vanlig ung kille, Finn. Han är musiker i hjärtat och bär på gitarren som han fått av sin pappa, viljan att gå i pappans fotspår är dubbel. Han vill ju inte bli som han. Alkoholist som dör nedpissad i familjens soffa. Finn återvänder i början av boken från en lång resa i Asien. Man förstår redan på de första sidorna att det var ett sätt att lämna jobbiga saker bakom sig och att få chans att börja om. Nu är han tillbaka i svalen i Majorna, bor hos mamma och skaffar sig ett jobb på närbutiken. Skuggan av hans döde pappa finns ändå närvarande, trots försök att glömma, trots försök att leva alldeles vanligt. Middagar med barndomskompisarna, statusuppdateringar på FB och promenaderna med hunden gör att livet på ytan är som vanligt men i lägenheten under har Hanna flyttat in. Med långa vackra ben och en tatuerad skata. 

Det är Hanna som förbinder Rävsång med Christins två andra böcker Kaninhjärta ochFågelbarn och mer om hennes roll ska inte avslöjas. Det här är precis som de tidigare böckerna en ganska lättläst bok skriven för unga vuxna. Inte då sagt att alldeles fullmogna medelålders kan läsa den också. Det är en allåldersbok, på frågan om vad Christin själv tänker om skillnaden mellan en ren vuxenbok, som hon kanske skriver en dag, och en bok för unga vuxna så säger hon att hon vill lämna ungdomarna med en känsla av hopp. Ett happy ending alltså. 

Det som berör mig mest i den här nya boken är hur Finn stammar sig igenom livet, han har tidigt tagit mycket ansvar som storebror, och pappans självupptagenhet skapar spår i en människa som aldrig kan suddas ut. Alla människor kan välja, oavsett hur man själv har haft det tidigare, så kan man göra ett val.  Det kan vara svårt att hantera livet men som vuxen måste man kunna se till mer än sig själv. Jag möter så många barn som trasats sönder av sina föräldrars trauman. Det är djupt orättvist. Alla barn ska ha en chans att skapa ett eget liv och inte bära på föräldrarnas ryggsäck. Kan man inte förstå det så får man hoppas att man har en omgivning som hjälper till. Varje generation måste ta ansvar för sitt.

Så var det sagt.