Nazismen i Sverige 2000-2014 (Heléne Lööw)

Jag försökte följa Heléne Lööw på Twitter som ett komplement till läsningen av Nazismen i Sverige 2000-2014, men hon har inget konto. Inte konstigt kan man tycka – med hennes profil lär hon vara utsatt för en del trakasserier från diverse nätaktivister på yttersta högerkanten. Å andra sidan, med hennes benhårda faktaapproach faller direkt de vanliga invändningarna om PK-korrekthet och att inte våga säga som det är. I den ständigt pågående diskussionen om hur SD skall bemötas ansluter jag mig härmed till falangen som hävdar att man måste ta debatten, men med fakta. Även där många strider med humanistiska argument så hade diskussionen vunnit på att tillföra lite mer konkret fakta.

Nåväl, Lööw är ju forskare så skam vore annat än att boken är… ja, konkret. Utan longörer dyker vi ned i den svenska nazismens historia. Titeln till trots går Lööw i varje sektion tillbaka åtminstone till trettiotalet för att visa på likheter och skillnader gentemot dagens bild. En huvudtes är att nazismen, även under perioder då den till synes försvunnit, ärvs från generation till generation av ideologer och aktivister. Med en något pessimistisk syn på möjligheterna att ”utrota” ideologin hävdar Lööw att tankegodset alltid funnits, sedan de tidigaste anti-semitiska rörelserna på 1800-talet, och att det kommer att leva vidare. Anti-semitismen är av samma karaktär. Vi kan tycka att anti-semitism ”spelat ut sin roll” idag men enligt Lööw är det samma tankefel som när vi tror att nazismen är borta för att den inte tar sig de mest mediavänliga uttrycken för tillfället.

Lööw tar sig an ämnet från olika vinklar och om Internets ökade möjligheter att nå ut med information, både för tankegodsets utveckling i den innersta kärnan och populistiska utspel för en bredare publik, kan ses som självklar nu så är det intressant att få det historiska perspektivet och se paralleller. Även gatuaktionerna har en historia lika gammal som rörelsen själv, liksom ”kriget” mot militant vänster. Till slut kan nämnas en gedigen genomgång av högtider som Karl XIIs dödsdag som förstärker bilden av sekterism. Det är inte alldeles tydligt varför nazismen även under trettiotalet i Sverige stannade vid små, inbördes rivaliserande, organisationer. Med den enligt Lööw ständigt närvarande smitthärden vill det till att vi är vaccinerade, något som tydligen inte tillräckligt många var mot mer lättviktig främlingsfientlig populism.

/Gästbloggare M