mässläsningen fortsätter med Conn
Sällan trodde jag att jag skulle läsa Conn Iggulden men så handlar ju den nya serien om Rosornas krig och mitt i Wolf Hall-yra så varför inte?
Stormfågel utspelar sig generationen innan kung Rickard och Cromwells tid i Wolf Hall (alltså mitten av 1400-talet) och i Conn Igguldens roman är det dags för den unge Henry VI att försöka undvika krig med Frankrike. Det ska han göra genom ett giftermål med den 12-åriga franska prinsessan Margaret av Anjou och genom att avstå stora landområden i Frankrike som brudgåva. En stor del av första hälften av den här boken handlar om de strider som utbryter när engelsmännen i norra Frankrike tvingas flytta och fly från landet de genom ett försök till fred blir tvingade att avstå. Man får också följa de två unga kungligheterna som redan som barn formas in i roller som de måste upprätthålla. Henry är lättledd och skör i sitt psyke, den tonåriga drottningen blir hans stöd och så småningom hans rådgivare i det politiska maktspelet i Towern som i sista änden leder fram till det inbördeskrig som kallas Rosornas krig.
Om jag nu ska göra en liten jämförelse mellan de två giganterna i genren historiska romaner som jag läst så är det inte svårt att se att Conn Iggulden på ett helt annat sätt än Hilary Mantel koncentrerar sig på den fysiska maktkampen, striderna och våldet och låter det psykologiska maktspelet komma i andra hand. Jag förstår (och kan någonstans beundra) att många timmars research ligger bakom en detaljerad historielektion som Stormfågel där man som läsare ingående får beskrivet hur en brittisk pil som används tillsammans med de fruktade långbågarna skall slipas för att kunna borra sig igenom den franska riddarnas brynjor, hur skutornas rigg som fraktade människorna över kanalen såg ut och hur man bäst rengör tumskruvarna och de andra tortyredskapen så att de inte ska bli förstörda av rost. Ja, nu är jag tillbaka i våldet igen, säkert var detta ett våldsamt århundrande men jag saknar ibland vardagslivet beskrivet. Det är flickan Margarets liv som barn i borgen i Frankrike och vardagslivet som skymtar på hovet i England som fångar mitt intresse. Den balansen tycker jag att Mantel är mycket bättre på – det stora skeendet i det lilla vardagslivet. Intriger skildrar de båda, men för mig var Igguldens detaljerade våldsamheter lite för magstarka. För mycket gör att jag stänger av och skummar förbi vilket jag aldrig gör när jag läser Mantels språkligt ekvilibristiska utläggningar om det psykologiska maktspelet. Iggulden – Mantel 0 – 1 alltså.
Förresten! Vill man ha en svensk författare som skriver fina historiska romaner där vardagen får dominera och som dessutom helt är ur kvinnoperpektiv så ska man hålla ögonen öppna för Maria Gustafsdotter. Hennes serie om Gertraud som utspelar sig i samma tid fast i Kalmar tycker jag är bra exempel på att det går att skriva en annan sorts historisk roman också.
Conn Iggulden kommer till mässan i september och vill man lyssna till honom så kan man passa på söndagen som är mässans gratisdag för seminarier:
Har läst alla hans böcker, känner igen mig precis i det du skriver om denna som jag tycker är hans sämsta. Kanske får du någon gång lust att pröva serien om Julius Ceasar istället, den är mycket mycket bättre. Även om det är våld där med så är karaktärerna mer framträdande. Och vad det gäller Rosornas krig, Philippa Gregory har skrivit en utmärkt trilogi om den tidens starka kvinnor 🙂
Tack för ditt tips. Just nu känns kvoten för historiska romaner fylld för ett långt tag 😉