igår tog Wolf Hall slut – nu väntar jag på fortsättningen!

Bring Up The Bodies – För in de döda  är titeln på del nummer två i Hilary Mantels blivande triologi och att läsa hennes böcker är som att färdas i en tidsmaskin. Jag håller mig krampaktigt i för att inte tumla omkull och frågar mig förundrat vad i hela världen jag ska skriva om en av de senaste årens mest omtalade bokserier som dessutom utspelar sig i den mest omskrivna historiska tiden av dem alla?

Morgnarna är kyliga nu och tjockbukade moln skumpar efter det kungliga följet när det masar sig genom Hampshire på vägar som på några dagar förvandlas från damm till gyttja.

Miljöerna som skissas med bara några rader och som ger mig en kristallklar bild är bara dem ett uppenbart skäl att läsa. Det här är ju ingen roman där man behöver undra hur det ska gå, handlingen är viktig men tankevärlden är det som styr. Man vet från första sidan att huvuden kommer att rulla, att Henrik XIII får sin vilja igenom och låter avrätta sin andra hustru Anne Boleyn och att Thomas Cromwell är mannen som anförtros att samla ihop misstankarna om otrohet. Att Anne behöver dö är enbart ett politiskt beslut, hennes släktingar och anhängare skulle inte acceptera att kungen gifte om sig om hon levde. De sista veckorna i Annes liv skildras på ett nästan tumultartat sätt där små enskilda händelser, några vaga vittnesmål, leder fram till den välkända avrättningen. Det är ofattbart mycket maktspel som försegår, band mellan olika släkten prövas, brottet med den katolska kyrkan har kostat på i det diplomatiska spelet i Europa och kungen har ingen manlig arvinge född i äkta säng.

Träsnitt som skildrar 19 maj 1536

Kroppar, kroppars funktion och kropparnas symbolvärden är både del av bildspråket och ett centralt tema i den här romanen. Just sådana delar av boken gör att man förstår en hel del av tankesättet som rådde för 500 år sedan utan att författaren behöver excellera i redskap, kläder och maträtter. På så vis är Hilary Mantels historiska romaner unika, det handlar om mentalitet och maktstrukturer mer än det vardagliga och praktiska. Det är också det som gör dem smått krävande att läsa, man måste hänga med i svängarna, man måste hålla koll på släkterna och deras lojalitet och man måste ha ett gott ordförråd. Annars är man lost. Stor eloge till Jesper Högström som översatt både Wolf Hall och För in de döda, han måste ha arbetat mycket hårt och samtidigt mycket kreativt. En del av orden som jag läser har jag alls inte hört innan och andra ser jag tydligt släktskap med engelskan, jag antar att han har forskat en hel del för att få fatt i betydelser och andemening. Edit: Hos kulturkollo fick jag våren 2015 möjlighet att samtala med Jesper om han arbete med överättningen. Läs gärna den texten!

DN, SvD skriver också.

Henrik XIII och blivande hustrun Jane Seymour