Duong Thu Huong och Ebba Witt-Brattström är fjärde programpunkten idag. Kristoffer Leandoer introducerar dagens samtal där han berättar om sin egen erfarenhet när han levde i Vietnamn och lärde känna landet genom Huongs romaner. Hon är Vietnams största nu levande författarinna och hennes bakgrund var i underhållningstrupperna under det amerikanska kriget. Witt-Brattström introducerar hennes författarskap och berättar att Huong i början av 90-talet hamnar i onåd hos regimen och 2006 lämnar hon landet för exil i Frankrike.
Hur tänker Mme Huong om sin roll som dissident?
Svårbesvarad fråga, jag såg mig som en amatörförfattare och var mest av allt regissör, kampen mot kommunismen var det viktiga. Litteraturen var sekundär och kampen var det primära. Romanerna är en flykt från verkligheten och stillar min rebelliska själ menar Huong.
Witt-Brattström menar att romanerna har mästerliga kvaliteter med så starka karaktärer, realism och potenta allegorier, hur är det möjligt att göra när man skriver i andra hand?
Huong tackar professor Witt-Brattström för de fina orden och menar att hon skrivit i 30 år för att rädda sig själv och rädda sitt inre. Vi ville bekämpa den grymma verkligheten och kampen mot det grymma har blivit min livsuppgift. Regimens förräderi mot befolkningen och behovet av att berätta sanningen har varit det viktiga. Hon och hennes generation har en stark drivkraft och vilja att berätta sanningen. De kvinnliga huvudpersonerna i hennes böcker blir språkrör och fungerar som Vietnams själ eller hjärta. Hur ser hon själv på kvinnornas funktion i hennes romaner?
Hon svarar att hon vill uttrycka sin själ, de vietnamesiska kvinnorna kan liknas vid bufflar. Alla kvinnor arbetar hårt och håller i börsen. Personerna ska vara verklighetstrogna och äkta och det är det viktiga.
Jag blev mycket besviken på Witt-Brattströms sätt att lägga sin egen tolkning på författarens böcker och att hon inte bjöd in till ett samtal om böckerna utan inledde varje ”fråga” med sitt belästa professororerande. Hennes oförmåga att samtala blev uppenbar och där finns bara ett ord. Pinsamt.
Leave a Comment