veckans tema på kulturkollo är knappast för mig …

Viktorianska kyrkogårdar, familjehemligheter, tvillingar, steampunkmode, själavandringar, ett hus med udda hyresgäster och dessutom en amerikansk författarinna som skriver om London. Nja. Lockade sådär, men vad gör man inte för att hålla god sämja i vår bokbubblarcirkel?

Som den praktiska människa som jag är så tänkte jag att det var bäst att bara läsa den snabbt så var det överståndet, sådär som när man ska slita av en vaxremsa ni vet, men jag får erkänna att lite, lite gillade jag Själens osaliga längtan också. Det var inte lidande helt igenom och det var faktiskt till stor delHighgatekyrkogårdens (klicka nu på länken så kommer ni till the real thing) förtjänst. Jag blev fångad av kyrkogården som miljö och människorna som i romanen har bestämt sig för att bevara den, berätta om människornas öden och låta minnen leva genom att hålla guidade turer. Det lilla gänget med Robert som skriver en avhandling om kyrkogården historia i centrum, tycker jag verka ha så mysigt. Nice cup of tea and a biscuit-trevligt. Jag är själv uppvuxen nära en gammal kyrkogård och just den miljön gör att min fantasi går igång, gravstenarna och inskriptionerna triggar igång allehanda tankar. Det får inte vara för mörkt när jag passerar en kyrkogård ska villigt erkännas… Samtidigt ställs den oundvikliga frågan om vad som händer sen. Då efter.

Ramberättelsen i Audrey Niffeneggers roman handlar om att Elspeth dör i cancer och beslutar sig att testamentera sin våning, som ligger granne med kyrkogården, till sin tvillingsysters tvillingdöttrar. De får endast ärva om de lämnar sina föräldrar i Chicago och bosätter sig i London under ett år. I huset bor också Robert, Elpeths unge älskare, och mannen ovanpå med svåra tvång. Just berättelsen om honom tyckte jag också mycket om, det var en både ömsint och ärlig beskrivning av hur handikappande tvångssyndrom kan vara. Det som jag gillar minst i den här romanen är spegeltvillinggrejen – jag blir mest irriterad på de unga omogna flickorna som klär sig likadant och både vill vara samman och inte. Nu skriver jag inte mer om handlingen för det vore att förstöra boken. Det är en snabbläst, hyfsat välskriven roman som jag ändå får erkänna hade sina poänger. Jag kommer inte att läsa mer av författaren och inte se filmen baserad på hennes tidigare roman Tidresenärens hustru men helt OK underhållning för en regnig kväll i januari. Ibland behövs det en bokcirkel för att ta sig utanför lådan.