nytt tema – landsbygd, glesbygd och hembygd
Veckans tema på Kulturkollo kommer att röra sig ute i landet, på landet och i småstaden. För mig som är uppvuxen på landsbygden så känns det ganska dubbelt. En del av mig älskar den jordbruksbygd där jag växte upp och en annan del av mig är väldigt glad över att jag flyttade därifrån. När jag förra sommaren och hösten var ofta hemma (ni ser att jag skriver hemma) i mitt barndomshem så återvände just de dubbla känslorna. Känslan av att självklart höra till en trakt och klaustrufobin som uppstår när jag inser att just den världen är mig för trång. Jag har gjort storstaden till mitt hemma nu, så är det. Under veckan kommer ett gäng fina texter på temat landsbygd, glesbygd och hembygd så häng med!
Jag börjar med att köra en repris på en västgötsk roman som kom för några år sedan:
Min senast lästa är Katarina Fägerskiölds tunna roman Åsen. Den utspelar sig på ett jordbruk någonstans i Västergötland, skulle kunna vara nära Ulricehamn och det är den unga flickan Sofi som berättar för oss. Det här är en ingen romantiserad bild av landsbygden á la Bonde möter Fru utan gödselrännerealism. Det är svartslakt, staket som skall sättas och djur som ska fodras och de beskrivningarna känns både äkta och närmast självupplevda, men jag har lite svårare med Sofi. Hon känns så viljelös, så planlös. Via det jordnära språket följer jag arbetet på gården och känslan av instängdhet, livet är det som pågår någon annanstans. Livet blir allt mer beskuret, privatlivet suddas ut och när Sofi äntligen i romanens slut tycks bestämma sig för att ta tag i sin framtid så andas jag ut. Äntligen tycks det finnas någon slags vilja och riktning. Eller?
Leave a Comment