lärarinnans sång – Vigdis Hjorth

Lotte Bök är lärare på teaterhögskolan i Oslo, 57 år gammal och evigt singel. Hon lever ett ordnat liv, gillar sina handsydda skor och bor i en villa på gångavstånd till jobbet och nu är det dags för henne att undervisa om Brecht för förstaårseleverna på skådespelarlinjen. Hon har upplägget för sin undervisning klar, de ska först introduceras till Den goda människan i Sezuan. Efter en av föreläsningarna närmar sig en sistaårselev henne, kan hon tänka sig att vara med i hans examensprojekt – en dokumentärfilm om lärarna på högskolans liv både i tjänst och privat. Tage Bast, som studenten heter, förändrar Lottes liv i grunden. Med sin kamera riktar han en utomstående blick på henne och hon tvingas att fundera över både sitt liv och sin undervisning. Lottes fristad är att gå i skog och mark och samtidigt som Tages projekt startar upp så kommer ljuset åter och naturen vaknar.

Lotte samlar harsyra, murklor och musseroner och livet i tystnaden i skogen skapar fickor av frid för Lotte som känner sig allt mer olustig över hur livet har artat sig. Romanen har många spår, naturskildringarna är ett och ett annat av dem är Lottes undervisning om Brecht. Nu har jag personligen bara sett de omnämnda pjäserna en enda gång och jag inser att jag säkert hade fått ut mer av boken om jag hade kunnat min Brecht. Nu smyger sig citat förbi som jag säkert missar men teman som Lotte (och då förstås Hjorth) lyfter i Mor Courage och hennes barn tyckt särskilt aktuella just i dag när människor hamstrar toapapper och värktabletter och lägger ut annonser om handsprit till ockerpriser på blocket. Kan människan vara god och solidarisk med andra om fruktan för överlevnad är stark och livet står på spel?

Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth är en fantastiskt tät och psykologiskt trovärdig roman som väcker en hel del känslor i läsaren. Hon måste omvärdera sitt liv, hon tvingas till att börja om visst finns där mycket som jag kan känna igen mig i. Oavsett om man har en Tage Bast som riktar linsen mot livet eller ej så behöver man stanna upp, omvärdera och regruppera. Lotte flyr, och att fly är en instinkt som alltid finns där också för mig. Jag är lite för feg och alldeles för praktisk och bekväm. Det är bara så jobbigt att komma tillbaka när man har blundat eller flytt, så väldigt sällan är taktiken att undvika saker värt det. Pausa är nödvändigt och troligen hade Lotte behövt en rejäl paus innan de invanda spåren ledde henne galet. I all välmening gjorde hon det som hon trodde var bra. Så är de för många av oss lärarinnor som mest av allt vill göra gott.

Missa inte heller att läsa Arv och Miljö, riktigt bra roman!