Roxane Gay rekommenderar Zadie Smith

Efter två ”prologer”, den första något seg men viktig senare, kommer huvudberättelsen igång och NW tar fart. Jag kan inte Londons geografi tillräckligt väl för att hänga med på vilken stadsdel som är vad, men det hela handlar om Keisha och hur man kan ta flickan ur slummen men inte slummen ur flickan. Genom begåvning och drivkraft arbetar sig Keisha ur sin familjs knappa omständigheter och blir advokat. På vägen säljer hon dock ut sitt ursprung, bland annat genom att byta namn till Natalie. I den ovan nämnda prologen har man getts en bild av Natalie sedd genom hennes ungdomsvän och den bilden är felaktig får vi läsare nu erfara. För att fylla det tomrum som uppstått lever hon ett dubbelliv som till slut får konsekvenser för hennes välordnade familjeliv. Runt Natalies liv fylls berättelsen av kommentarer om sociala villkor för andra generationens invandrare, gentrifiering och medelklassens ytlighet. Det som skulle kunna ha blivit banalt räddas genom Smiths transparens där berättarrösten då och då vänder sig direkt till läsaren för att förklara det som inte behöver förklaras. Denna övertydlighet ger en lätt ironisk touch, vilket behövs.

För visst är det problematiskt att skriva om välbeställda samtidsmänniskor? Romaner alltså, man kan med fördel kåsera och blogga om ämnet, men en roman kräver en allmängiltighet som så lätt äventyras av aktuella referenser – igenkänningslitteratur kanske säljer bra men lär inte bli långlivad. Som ett exempel använder Smith (liksom jag) ordet gentrifiering, ett modeord som är så aktuellt att det redan känns passé. Här kommer den distanserade stilen in och räddar upp det dock, när Keisha/Natalie växer upp vävs uttryck in som berättaren uttryckligen använder som tidsbestämning. Jag kanske tjatar för mycket om det här, troligen för att jag fick resonera med mig själv för att komma fram till att jag tyckte om det, men även psykologiska slutsatser som läsaren hade klarat av att dra själv får man ibland hjälp med. Jag tror inte Zadie underskattar oss utan att kommenterandet är en blinkning. Jag gillar´t. Alternativet hade varit distanslös medelklassångest och den är helt enkelt inte intressant, ens med rasdimensionen eller med klassresan som bakgrund. And Zadie knows it.

/Gästbloggare M