vinden som sprider elden – roman från Argentina

Den ambulerande pastor Pearson har i månader kört runt i det dammiga och torra landskapet i norra Argentina och predikat ordet. Med sig har han sin tonårsdotter Leni och nu är de på väg för att hälsa på en vän när bilen plötsligt ger upp mitt ute i ingenting. Pastorn får hjälp och blir bogserad till mekanikern Brauer som bor tillsammans med sin son Tapioca och väl på den isolerade gården så börjar kammarspelet där de olika människornas världsbilder konfronteras med varandra. Pastor Pearson döptes till tron och vill att människorna skall förtrösta sig på att Gud har en plan samtidigt som han uppmanar sina åhörare att tänka själva, göra sina röster hörda. Gringon Brauer menar att religion är för veklingar, ett sätt att smita undan sitt ansvar och han menar att livet helt enkelt om att göra gott här och nu. De båda ungdomarna är också de varandras motsatser. Leni är den beresta rotlösa flickan som sett det mesta och Tapioca är den unge mannen som tillbringat stor del av sitt liv med enbart sin far som sällskap.  

Vinden som sprider elden är en tät berättelse om hur människor väljer att leva sitt liv, eller kanske mer hur livet blivit för för att de inte sett några valmöjligheter. För de fyra huvudpersonerna så har livet blivit som det blivit och kanske blir det osannolika mötet på den dammiga heta slätten en början till något nytt? Som ett renande bad mullrar åskan och ösregnet faller, natten kommer och går och när bilen äntligen fungerar igen så har en hel del hänt. Jag är förtjust i sådana här koncentrerade historier där handlingen på ytan är enkel och tydlig. Det som är intressant är det som händer inuti människorna, hur de förändras under det ofrivilliga mötets gång. Jag hoppas att många hittar till den här fina romanen från Argentina, den är värd många läsare.

Att den sedan var min första bok i år från världsdelen är inte sämre, jag läser väldigt sällan böcker från Sydamerika och visst är det synd. Bättring, bättring krävs på den punkten.