crimetime i mitt flöde och jag kör en repris …

Ännu en roman med läkaren Martin Royekens i en av huvudrollerna. Han arbetar för Läkare utan gränser och är på uppdrag i Sierra Leone. Ebola härjar i västafrika och Martin ingår i ett team som ska försöka bekämpa epidemin. Hemma i Sverige finns hustrun Nadine och deras gemensamma lilla dotter och Martins vuxna dotter Bella som är journalist på en medicintidskrift.

En sen natt i sjukhuslägret i Sierra Leone väcks hela det internationella teamet med ropande röster som frågar efter Martin – snart är de alla tillfångatagna och sitter i en jeep på väg norrut. Den som protesterar dör. Den som försöker fly dör. Med i jeepen finns också Mette som är en ung grön läkare från Sverige och som får spela en avgörande roll i det här gisslandramat. På veckorna genom Afrika insjuknar fler och fler i feber och diareér och dessutom hamnar gruppen flera gånger i skottlossningar, ledaren skadas och det blir Mettes uppdrag att hålla honom vid liv. Deras liv hänger bokstavligen på henne.

I Stockholm sätter alla organisationer igång med att försöka lokalisera och befria gisslan och Bella blir navet i det arbetet och jag tycker att Christian Unge skildrar maktlösheten och hopplösheten som en anhörig kan känna i en sådan här situation mycket bra. Överhuvudtaget så känns karaktärerna i den här tredje boken om Martin mer komplexa och författaren vågar stanna i olika händelser betydligt längre än i tidigare böcker. Jag gillar det. Jag gillar också att den frälsarroll som Martin hade i de tidigare böckerna nu tonats ned.

I mars hade vi temavecka om Afrika – en kontinent på Kulturkollo och bland annat kunde man läsa en fin intervju med Christian Unge. Hans nya kriminalroman heter Saharasyndromet  och visst gör titeln att jag genast börjar tänka på Stockholmssyndromet, ni vet det som är döpt efter gisslandramat på Norrmalmstorg där de tillfångatagna började att känna sympati för de som frihetsberövat dem. Mette blir i den här romanen fäst vid ledaren som hon är satt att rädda och just precis den sortens psykologiska dimension gör att jag sträckläste och gärna vill läsa mer om Martin Royekens och hans arbete i Läkare utan gränser. Slutet bäddar helt klart för en fortsättning!