nyttiga människor och vit melankoli
Negar Naseh, Daniel Qviström och Kristina Kappelin möttes för att samtala om vi och de, innanför och utanför. Qviström påpekar att språket som man använder styr sättet man ser på flyktingfrågan. Ord som flöde, transparens osv ger oss en viss distans. Någonstans är Sveriges sätt att hantera flyktingfrågan på ett sätt som gör att människor inte möts. Den starka staten gör att ansvaret mer läggs på samhället än på individen. Har vi ett moraliskt ansvar som individer?
Tack för återberättandet! Lyssnade på Filosofiska rummet igår, starkt och bra på liknande tema. (ett tillbakatips :))
Tack för tipset