riktiga Elsie – älskade Elsie

Nu har jag spenderat mer än 10 timmar i sällskap med Elsie Johansson och tänk att man kan få möjlighet att lyssna på hennes egen röst i inläsningen, det är en fantastisk upplevelse! Att Elsie Johansson, 85 år gammal dessutom aviserat att hon ska vara med på ett antal programpunkter på mässan är en ynnest. Lyssna på hennes kloka resonemang, och läs hennes böcker! Trilogin om Nancy är underbar och en skildring av en tid som vi moderna människor nästan förträngt. Fattigsamhället med närmast livegna statare, bostäder utan vatten eller avlopp, livet före folkhemmet och standardhöjningen som kom först efter kriget. Trots att Elsie Johansson i sin självbiografi Riktiga Elsie med bestämdhet hävdar att Nancy – det är inte jag så finns där många beröringspunkter mellan Tåpelles Nancy och Elsie.

Det är tankarna om sin barndom och ungdomsår (som tar slut när hon är 16 och har träffat mannen Bruno), hur det har påverkat hennes skrivande som är det jag uppskattar allra mest i hennes senaste (sista?) bok. På många sätt känns hela texten som ett slags bokslut, både bokstavligt och symboliskt. Vevgrammofonen som fick ge titeln till Elsies allra första diktsamling packas ned i kistan från barndomshemmet och locket stängs en sista gång. Elsie vill berätta sin historia på sitt vis och som hon gör det!

Hon trollbinder från första sidan till den sista och jag som läser blir både upprörd och rörd, förbannad och stärkt genom att lyssna till hennes väg till författarskapet. Särskilt rörande är styckena som beskriver hennes kärlek till sin nya man, där finns den sorts kärlek som bara strålar ut från sidorna och särskilt upprörande är livet tillsammans med Bruno. Ett starkt tema genom hela boken är förstås skrivandet och hon beskriver hur hon brottats med vad som skall vara med, vad ska utelämnas? Om man ska skriva sanningen, ska man då ta med allt? Jag kan förstå att kapitlen om Bruno varit helt utmattande att skriva samtidigt som de är helt centrala för att forma den unga Elsie till den vuxna kvinna hon blir. Skickligt minns Elsie Johansson och genom att belysa vissa händelser in i minsta detalj och andra i stora drag så skapas dynamik i texten. Hon använder sig ofta av bildminnen som hon beskriver och bilden av den unga flickan som står med ribbstolen i ryggen och bommen framför sig glömmer man aldrig. Man måste vara modig och våga, även om det är skrämmande.

Det är på många vis en mycket naken bok som Elsie Johansson skrivit som skänker både mod och melankoli. En slags allmän sorg vilar över mig när jag genom Elsies berättelse upplever hur det var att växa upp i fattigsverige på 30-talet och känslan av att vara eljest i en trakt full av bönder och missionsförbundare känner jag väl igen. Kärleken till läsande och studier fast hemmet var tomt på böcker, den känslan känner jag också igen, och jag är så tacksam över att det finns människor som med ett så bildrikt och lättförståeligt språk kan berätta.

Jag läste Sagas bok  samma vecka som min pappa gick bort och skrev då om den, där finns mycket i den och i Riktiga Elsie som väcker minnen från min uppväxt och får mig att tänka på min farmor och mormor och de liv som de upplevde på landsbygden i Västergötland. Tack älskade Elsie för det!