nötskal – intelligent underhållning

Ska man beskriva Ian McEwans senaste roman i ett nötskal så passar underhållande, kvicktänkt bagatell mycket bra. Händelseförloppet där en ung kvinna och hennes älskare bestämmer sig för att röja den äkte mannen ur vägen är en bisak i den här historien, man läser den inte alls för att få reda på ”hur det går”. Det som är grejen här är att det är berättarperspektivet, det är det ofödda fostret inuti kvinnan mage som på ett oefterhärmligt sätt berättar vad som händer, som är så charmigt. Lekfullt och humoristiskt, ironiskt och naivt berättar fostret i sin enrummare om allt som det uppfattar utifrån världen. Modern är synnerligen intresserad av radio och poddar så fostret har god koll på världshändelserna och kan spekulera både om framtiden för världen och känna skillnad på de olika viner som modern konsumerar en masse. Hen kan diskutera Joyce och modernistisk litteratur och har ett skarpt öga för förändringarna i förhållandet mellan modern och älskaren och berättar om hela sin upplevelse på ett alldeles eget vis. Läs så förstår ni precis vad jag menar!

Hela romanen inleds med ett citat från Hamlet och visst finns där många blinkningar till den välkända pjäsen. Det är en enda spelplats, en kvinna, ett brödrapar och en kamp om kvinnan men också om makt/förmögenhet som är central i berättelsen. Jag funderade först på om den här romanen var del av det projekt som Hogarths förlag driver där författare moderniserar och skriver om Shakespeares dramer (Tidsklyftan av Jeanette Winterson är ett sådant exempel) men så är inte fallet. Skulle kunna varit alltså. 

Den här boken var en sådan där hybridläsning som jag blivit allt mer förtjust i. Jag lyssnade på Helge Skoogs perfekta uppläsning under delar av boken och läste resten som e-bok. Det är en perfekt kombo för mig. Rekommenderas!