duktiga flickors revansch – Birgitta Ohlsson

Du ä så redi, sa en kollega till mig för ett antal år sedan och jag blev uppriktigt ledsen. I den lilla meningen, som var välment, rymdes en värdering som jag hela mitt liv haft svårt att förhålla mig till. Ett ord som för mig innebär, om man tolkar det positivt, flitighet,  noggrannhet och ansvarsfullhet. Tolkas ordet negativt så handlar det om tråkighet, menlöshet och präktighet. Funderingarna över ords värde blev väldigt aktuella när jag lyssnade till Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch, i min uppväxt så användes inte ordet duktig särskilt frekvent så det är först under de senaste årens debatt om den duktiga flickan som jag har tänkt på alla de konnotationer som hänger vid ordets sida. Det jag egentligen ville poängtera med min inledning är att orden har olika valör för oss beroende på vilka erfarenheter vi har. För Ohlsson så är det tydligt att hennes definition av den duktiga flickan är den flitiga, hårt arbetande, pluggande och ambitiösa flickan (och kvinnan) som trots begåvning och målmedvetenhet inte blir blir bedömd utifrån de meriter hon har utan från sitt kön. Meritokrati är Ohlssons ledord, och i ett samhälle där människor bedöms utifrån det de kan så skulle begrepp som prestationsprinsessor och duktiga flickor inte längre existera. 

Hon lyfter fram många exempel på normer och värderingar där flickor socialiseras in i roller i  familjen, skolan och i arbetslivet där de tysta, arbetsamma, begåvade flickorna får stå tillbaka för de högljudda och gåpåiga pojkarna. Småpåvar kallar Ohlsson alla de män som utan att veta vad de pratar om ändå ska bestämma och visst kan jag känna igen typen. Jag kan också känna igen ”kuddflickorna”, de tysta, flitiga flickor som i skolan placeras mellan de stökiga killarna för att stabilisera och lugna ned. Mönster som skapas i uppväxten reproduceras till familjelivet, in i arbetslivet och i politiken och jag är helt med på Ohlssons resonemang. Hon har skrivit en liberal pamflett där hon hävdar individens rätt till största möjliga lycka och utveckling. Svårt att argumentera emot, det är bara det att i min värld finns andra värden också. Det omtänksamma och socialt kompetenta barnet (eller vuxne) kan vara både en pojke eller en flicka. De solidariska handlingarna som är bra för gruppen kanske inte alltid är det bästa i stunden för individen, de kreativa och påhittiga personerna som i förstone mest tycks stöka till det för de planerade och duktiga människorna kan vara de som driver projekt (och världen) framåt. De som vrider och vänder på världen och ifrågasätter kan också vara besvärliga för alla de duktiga. Om alla vore ”duktiga” så skulle troligen inte det fungera särskilt väl i ett samhälle, det måste finnas utrymme för alla sorter. Det som är viktigt är väl snarast att varken pojkar eller flickor (kvinnor eller män) ska behöva stå tillbaka eller hämmas på grund av förlegade värderingar och normer som finns inbyggda i systemet. Där har skolan mycket att jobba med, det är den plats där jag kan förändra i det lilla. 

För mig personligen som kommer från en icke-akademisk miljö så har inte könet varit det som i första hand hindrat mig från att utveckla min potential. Det har varit mina egna begränsningar i social kompetens men också brist på akademiska förebilder, bildningsförakt, jantelag och ekonomi. Jag har med Ohlssons definition aldrig varit en ”duktig flicka” men jag har försörjt mig, skaffat mig en utbildning som lett till ett spännande och utvecklande yrke och jag har utvecklat intressen som berikar mitt liv. Gott så. 

För kollegan som kallade mig redi så var det något positivt. Duktig förtjänar också att tolkas positivt, att vara flitig, ambitiös, noggrann och ansvarsfull är ju fantastiska egenskaper. Precis som kreativ, empatisk och kritisk är.  Låt oss inse det.