veckans tema är mörkt och kargt

Dödens färg är vit. Till begravning klär man sig i svart, de levande gör så. Också en avliden är svartklädd och iförd de finaste kläder som han eller hon har ägt i livet men ansiktet är alltid vitt. När själen lämnar en människa finns bara vitt kvar. 

Utomhus här i Göteborg är det snöyra, termometern står rejält på minus och härbärgena har öppnat så att hemlösa inte sak frysa ihjäl på våra gator. Iskallt är det i den politiska debatten men ändå, någonstans så finns känslan av solidaritet mellan människor, medmänsklighet och omsorg om sin nästa. Den känslan bär jag med mig in i läsningen av Nödåret. 

1867–1869 var det missväxt i Norden. Den drabbade framförallt Finland och norra Sverige och var den sista stora, svåra missväxten i Europa. De kalla och korta somrarna gav   dåliga skördar och hungersnöden bidrog till en emigrationsvåg. Människor drevs på flykt för att överleva. I Finland drabbades befolkningen också mycket hårt och i den alldeles nyutkomna romanen Nödåret av Aki Ollikainen får vi följa några olika människor under året då fler finländare dog än de som överlevde. Vintern kommer tidigt och är obönhörligt sträng. I den lilla familjen i norr svälter sig fadern för att ge det som ändå finns till sin familj, modern Marja och de två barnen överger stugan för att vandra söderut. I staden sitter senatorn och undrar varför den beställda nödsäden inte kommit fram i tid, nödjobben som skapas när järnvägen byggs blir plats för smittohärdar och i hamnkvarteren besöker den fine doktorn hororna för att undersöka om de är friska samtidigt som han själv förser sig med det han vill ha. Någonstans finns där en föreställning om vad som är värdigt och medmänskligt men när nöden och hungern kommer allt närmre så blir idealen allt svårare att leva upp till. Prästen tröstar och menar att visst kommer det en vår också detta år. Visst kommer det en vår och då gäller det att våga tro på en sommar. Och ännu en. Och fortsätta simma. 

Ollikainen har skrivit en roman som är rotad i nödåret 1867-68 och som ställer oss frågor om livet just nu, här idag. Vi har ett välfärdssamhälle som hjälper många men det innebär inte att man kan titta bort, i romanen är budskapet att all gör vad de kan. Några kan göra mycket, andra kan nästan inte hjälpa alls och andra vill inte sträcka ut en hjälpande hand. Den finska familjen utplånas nästan på sin vandring mot St Petersburg, doktorns ingivelse att ta hand om den lille pojken som står i en snödriva förändrar livet för ett barn. Kylan, hungern och en liten gnutta hopp är så vackert beskrivet i den här texten och jag hoppas att den läses av många!